MrsGeeks blogg
Tjej, 31 år. Bor i Kronobergs län. Är offline

Senaste inläggen
Valpis <328 november 2013 kl. 12:11
KultCon och Hundvalp
25 november 2013 kl. 09:35
Pepp pepp
22 november 2013 kl. 05:27
Vill du åka till KultCon?!
18 november 2013 kl. 18:06
Högtider handlar om mat, typ.
13 november 2013 kl. 00:33
Put a ring on it
9 november 2013 kl. 13:56
Halloween och inga ringar
4 november 2013 kl. 10:55
Hades
9 oktober 2013 kl. 09:33
Min valp
27 september 2013 kl. 10:10
Läs!
23 september 2013 kl. 13:40
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: [Redacted] Civilstatus: UpptagenLäggning: Bisexuell
Intresse: Nörda
Bor: I skogen
Politik: Politik?
Dricker: Energidricka
Musikstil: Allt
Klädstil: Brat
Medlem sedan: 2012-07-03
Event
MrsGeek har inte lagt till några event än.
Farväl älskade oföränderliga trygghet
Tror det var längesen jag blev slagen av sån här hård beslutsångest eller ångest eller vad man nu ska kalla det.
Sitter och skriver ett mail till min kära mor om saker som hon ska ta med sig upp från småland till den nya lägenheten och jag vet typ inte vart jag ska ta vägen med alla jävla känslor.
Det är mitt hus, mitt rum, mina saker. Och dom ska inte stå där längre. Det ska inte vara mitt rum längre.
Allt har stått på typ samma ställe sen jag var kanske 13-14 och nu ska allt flyttas och bytas och göras om...
Asså jag vet inte ens..
Jag börjar snart gråta av tanken och det känns så barnsligt och så hemskt på samma gång.
Är jag löjlig?
Jag vet inte men det känns... konstigt.
Det är liksom bara... förändring.
Stor förändring.
Även om jag har flyttat runt förut och även om jag har typ, ja, ändrat saker så har jag alltid haft min trygghet i mitt rum hemma.
Allt har varit samma där. Mitt, eget, säkert, tryggt, det har liksom varit min lilla säkra låda där jag kan släppa allt och bara, vara mig. Vara egen och liksom ändra som jag vill.
Det känns konstigt och fel och jag vet inte ens.
Jag vill bo i lägenheten det vill jag, men jag vill liksom inte ge upp mitt barndomsrum ändå, min lilla trygga sphär där allt alltid är, bara, hemma och säkert.
Åh jag känner mig lagom skum och känslomässig och konstig...
Tror anledningen till varför det blir så hårt slag också är att jag vet att mamma och pappa ska göra om mitt rum sen när alla saker är borta...
Det ska bli kontor och sen ska dom ha nuvarande kontoret som ett gästrum.
Fast det blir inte mitt rum...
Mitt fönster som vätter ut mot vägen, som jag kan sitta i på sommaren och spela ocarina ur, mitt mörka vinter rum med självlysande stjärnor och uv-ljus och musik.
Allt kommer bli så annorlunda...
Min enda trygghet och säkerhet har alltid varit mitt rum och nu ska det bara, försvinna...
Usch.
Näe, jag vill inte tänka på det...
Fast jag måste...
Fast jag vill inte för jag blir bara ledsen och då börjar jag gråta och då kommer det aldrig ta slut...