Åt helvete med ideal

Jag må inte vara pinn-smal, jag må inte ens vara det minsta smal, och jag kan erkänna att jag önskar att jag vore det, att jag vore smalare, mer vältränad.
Men vet ni vad kära vänner? Jag orkar inte skämmas över min kropp mer.
För varför ska jag göra det?
Alla är vackra på sitt eget sätt, eller hur? För det är ju vad alla säger hela tiden.
Sen tycker vi ju alla olika om vad vi själva finner attraktivt, men så är det, alla tycker inte att allt är snyggt eller sexigt, och alla tycker inte samma saker.
Vi är ju alla vackra på våra egna sätt, det handlar bara om att våga erkänna att vi kan vara det.
Och jag tror faktiskt inte att det är så svårt, om vi bara vågar.
För jag vet att det finns personer där ute i alla former och storlekar som jag tycker är så otroligt fina och vackra och attraktiva, men de själva har ingen aning.
Så nu tänker jag applicera det tänkandet till mig själv också.
Man behöver inte vara smal, kurvig, vältränad, storbystad, bredrövad, söndersminkad, lång, smal, liten eller stor för att vara vacker. Det sitter mer i oss själva än vad det göra i andra.
Vår attityd mot oss själva gör mer än vad någon annans åsikt någonsin kommer göra.


Där här ^ är en av de vackraste kvinnorna jag känner. Min syster.
Hon är allt bevis jag någonsin behöver för att man inte måste passa idealen för att vara enastående.
Och ändå är hon nog en av de jag känner som har sämst självförtroende angående sitt yttre också.
Och det tycker jag är synd.