Fan för allt

Jag fattar inte hur någon orkar med mig.
Jag fattar fan inte ens själv varför jag själv smäller till mig på käften och skriker att jag ska rycka upp mig.
Jag är så jävla less på mig själv och jag hatar allt med mig själv.
Jag ser nästan ingen mening med livet nu.
Bara det vill jag skära av mig testiklarna för, att jag sjunkit till en så jävla låg nivå att jag vill ta till kniven.
Samtidigt som jag blir med nedslagen av att jag inte står ut med mig själv.
Och samt att alla andra måste stå ut med skiten också.
Kunde jag inte bara vara schisophren eller nått, så man kan skylla på något annat förutom att jag är ett svin och är dum i huvudet.
Jag är så satans ledsen hela jävla tiden, trots jag vet att jag måste rycka upp mig.
Jag hatar att vara ensam.
Så jävla mycket.
Och alla som sa att dom aldrig skulle lämna mig, på nått sätt.
Var är ni nu?
Det är säkert minst tio människor som lovat mig att aldrig lämna mig, men det finns knappt nån jag kan vända mig till.
Samt vad fan ska jag vända mig till någon för?
Jag har fan inget att prata om.
Bara satans emo bullshit som borde ignoreras.
Men samtidigt känslan av att inte vara helt själv.
Det känns som att allting är tomt.
Som att inget har en mening.
Att allt är ett stort jävla hålrum och allt som finns där, är jag.
Jag och mig själv.
Som måste stå ut med varandra.
Tills vi dör.
På det sättet kommer jag iof aldrig vara ensam.
Jag har mig själv.
Trots att det är det sämsta jag kan be om.
Jag är bara så satans uppriven att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Mitt jävla hjärta är dränkt i ett stort jävla cementblock.
Och ändå kan jag inte sluta plåga mig själ .
Jag ligger varje natt och tänker på tomrummet som finns bredvid mig.
Jag kollar alltid in på din profil för att se vad du skrivit.
Jag tittar alltid i min mobil för att se om du kontaktat mig.
Trots jag vet att du inte har en anledning.
Men jag saknar dig så jävla mycket.
Jag saknar dig så jag gråter om dagarna.
Så fort jag tänker på vad jag gjort mot dig, vill jag bara kräkas.
Jag skäms.
Med all rätt.
Jag hatar mig själv.
Med all rätt.
Jag föraktar mig själv.
Med all rätt.
Jag känner varken hopp eller drömmar, förutom att få se dig i ögonen och kyssa dig och bara få höra att allt är bra igen.
Jag vet, jag vet, jag kan ta mig själv nånstans för mina hopplösa drömmar.
Jag vet också att såfort jag säger något, så förvärrar jag situationen.
Allt jag gör är att ge dig dåligt samvete.
Om du läser detta, som jag inte vet om jag vill eller inte, så kommer du säkert få dåligt samvete igen.
Nu börjar jag nästan gråta igen...
Förlåt.
Förlåt alla.
Men fuck you till mig själv.
Så fort nägonting händer någonstans, så är allt jag känner hur jävla mycket jag saknar dig.
Men jag sumpade det.
Jag vet inte riktigt vars jag står.
En del av mig säger: "Skjut dig själv och bli av med skiten.", en annan del har en pistol mot den första och säger: "Vad är det för några satans, idiotiska, jävla emotankar?! Ska du ha en fot i ansiktet horunge?!", en annan säger: "Vafan bölar du i? Saker kommer och går, livet går vidare.", en annan säger: "Helvete, jag är endsam igen, fyfan, fyfan, fyfan, fyfan.", en annan säger: "Du, det är inte enkelt, men tänkt positivt!". Sen skjuter alla varandra.
Jag orkar inte med mig själv.
Kommer ligga sömnlös ett tag till och tänka på att du inte är här innan jag somnar gråtandes.
Förlåt, trots det inte betyder något längre.