Livet

När ens self-loathing är maximalt och man vill ta del i samtliga själv-destruktiva vanor man egentligen trodde man hade lagt på hyllan, eller aldrig ens börjat med. När ens naiva hopp om civilserad mänsklighet är helt mörklagt av ett cyniskt filter - som en blöt filt eller ett jävligt dystert instagram filter. De so far jobbigare veckorna man har varit med under en sjukt lång tid bara blir fler och fler, och inte färre. Som att sjunka längre ned i vattnet med cement runt fötterna, ingen hand att lyfta en när lungorna fylls med vatten.

När ens självbild raseras av den bilden man ger andra, bristen på förmågan att artikulera sina tankar till dem man vill prata med. Att inte visa vem man är, utan hela tiden visar någon annan.

När ens självförtroende är det enda som matchar ens självhat, när man tror att man är störst, bäst, vackrast i världen, men man är endå inte värd att vara något av dem. Inget annat än en reflektion av sin potential i en trasig spegel.

Och inte kan jag skriva något, heller. Fan.

Som en mindre attraktiv Hank Moody.

Dra åt helvete.