Förstörd och sånt.

Flera dagar nu: sitta uppe till över kl 6 på morgonen.
Och bara tänka. Bara ligga och tänka.
Samtidigt när man umgås med sina vänner.
Tänka på alla som fått mig förstörd, trasig, krossad, you name it.

Jag borde inte bry mig egentligen, men vafan.
Om man tänker på det för jämt,
kan man väl inte göra något åt det?
Denna lilla energi som jag har spenderar jag till er,
genom att tänka.

Men endå vill jag bara skicka iväg ett sms:
"Hej, förlåt, det här är min kropp, vill du smaka?
För jag vill ha dig. NU"

Men jag tror inte det är så smart,
men när i helvete har jag någonsin gjort något smart...

Kan inte nån jävel göra som du?
Bara ta mig med storm, som man säger, så faller jag direkt.
Jag föll för dig mer än jag någonsin fallit för någon person.
Jag var inte kär, men jag föll och föll och föll.
Och sen försvann du.
Jag kommer aldrig över det.
Jag kommer alltid tänka:
"Varför måste jag förstöra allt?
Varför måste jag vara så rädd och självdestruktiv hela jävla tiden?
Varför litade jag inte på dig när jag hade chansen?
Fan, jag förstör allt det fina jag får, när jag väl får det."

Ta mig till kärleken.