Ett liv utan en Mor.

Fick hemska nyheter för en stund sedan. Tårarna bara rinner hysteriskt i skrivande stund. Vet inte var jag ska ta vägen riktigt, det bara ekar i mitt huvud. Ekande av bilder och minnen genom hela min livstid. Hur hanterar man detta ens?

En av mina och mina systrars absolut närmsta kompisars mamma gick bort i sömnen i natt. Hon kvävdes till döds, varför vet man inte ännu. Hon var som min extramamma, den som fanns där när mina föräldrar var för upptagna. Och jag tog henne förgivet. Jag.. jag tog henne förgivet...

Precis pratat med min syster som är med vännen ifråga på sjukhuset och jag hör hennes hjärtskärande skrik efter sin mamma i bakgrunden, hennes okontrollerade snyftanden.

Vännen i fråga är bara 16 år gammal och hittar hennes mamma livlös och får ringa ambulans. Skulle jag mista min egen mamma skulle jag gå under. Påriktigt. När jag var yngre var det som hindrade mig från att försvinna min mamma. Skulle aldrig kunna lämna min mamma. Aldrig. Hon betyder mer än livet självt.

Är världens sämsta vän som inte kan vara där, men har knappt råd med hyran pga min egen bristande hälsa som hindrar mig från att jobba. Hur ska jag då ha råd med en svindyr biljett till Sverige?

Känner mig som en hemsk människa. Vad är vänner för om inte för att hjälpa varann när livet är tufft?!
Fy Linn. Fy.