Saknad.

Den här helgen har varit sådär extra tyngande. Mina tankar har kretsat kring dig. Konstant, mer eller mindre, i flera dygn. Jag försöker att undvika att tänka på dig, får att jag blir så ledsen och sjuk av saknad. Samtidigt vill jag inget annat än att tänka på dig. Hoppas att jag en dag kan skjuta undan sorgen och endast minnas dig med glädje. För det var ju det du var, en glädjespridare.

Vi kunde spendera dagar med att bygga upp historier om hur vi skulle fly våra tråkiga vardagsliv och äventyra. Timtal med att bara prata strunt. Precis som AIDE precis berättade för mig att ni spenderade timmar med att prata om något så oviktigt som betskenor?! Haha. Alla löjliga snaps. För dig fick jag vara fjantig. Dra ologisk parallell efter parallell. Prata om sånt som ingen egentligen bryr sig ett dugg om.

Har aldrig träffat någon så stark och så modig som du. Du stöttade mig och uppmuntrade mig när mitt liv kändes hopplöst för skitsaker som att ha en fruktansvärd hårdag eller att det inte fanns mat i kylen. Givetvis stöttade du mig genom värre saker än så också, men allt känns så oviktigt. Trots att du bara blev sämre. Det var jobbigt. Det var tungt. Men du hade alltid tid för mig. Du såg alltid det positiva.

Livet är orättvist. Så jävla orättvist. Hade jag kunnat göra något för att få se ett av dina fina leenden igen, hade jag gjort det. Vad som helst. Jag skickar fortfarande snaps till dig. Trots att jag vet att du aldrig kommer se dem.

Jag saknar dig. Jag saknar dig så jävla mycket att det gör ont. Kom tillbaka till mig jonathansvanberg. Låt mig höra ditt skratt en sista gång. Du är den finaste ängeln.

#fuckcancer