Dumma mej, men du är dummare ~

Jag känner mej liten, jag når inte upp till det redskap jag behöver, nej inte alla gånger jag har dej min kära pall som hjälper mej att nå upp till dem.

Jag känner mej sårbar, jag tål inte alla de vassa ord ni använder, inte alltid jag har dej kära plåster som hjälper mej att inte blöda.

Jag känner mej dum, jag kan inte alla gånger formulera mina ord rätt så att de låter klokt inte alltid jag har dej kära ordbok som hjälper mej att utöka mitt ordföråd.

Mitt liv kräver att jag stiger med en trasig vinge, jag kan flyga men jag kraschar alltid så småningom, mina vänner försöker att få mej att pröva mina vingar om och om igen. Men det funkar inte alltid med min brutna vinge, du krossade en av dem för att jag skulle vara kvar i verkligheten, du vill inte att jag ska drömma eller få upp mina förhoppningar, du spräckte den bubblan.

Så jag började använda mina vingliga ben, istället för att flyga det går väl så där bra jag vinglar men det går framåt. Jag undrar vart de kommer att leda mej till, förmodligen ingenstans spännande ellr till kärleken, min kompas för de sakerna är trasig så det ärr väl lika bra att vänja sej förr när jag var liten tog det mej överallt dit jag ville till skogen med dess flora och fauna till sjöar och dess kalla vatten till stan ibland med dess höga hööööööööööga byggnader, bilar och spännande
affärer, men jag fastnade alltid vid vattnet, vattnet va så hemlighets fyllt.

Jag ville iväg med det, jag drömde om att ha en båt, om att åka till främmande destinationer ...

att få vara fri fri från dej, du elaka, grymma och orättvisa värld ~


// J.D