Jag

Jag som måste ta hand om heeela familjen eftersom jag är den enda som är "stark" i våran lilla familj.
Jag som måste hålla humöret uppe, dvs får aldrig vara ledsen utan groteska konsekvenser.
Jag som måste ta hand om hunden eftersom ingen annan gör det.
Jag som måste se till att lillasyrran får en relativt okej uppfostran eftersom jag är den enda som orkar.
Jag som inte får ha egna drömmar/eget rum/egen framtid/eget privatliv/egna problem.

Fattar ni hur jävla jobbigt detta är för mig och mitt lilla hjärta? Jag kämpar fan, och vad gör ni? Annat än äter godis och lyxar er med era vänner medan jag är för UPPTAGEN med att skaffa vänner. Fan. Men ett år till, sen drar jag. Jag klarar ett år till, det gör jag.