GG livet.

Jag vet att mina inlägg här de senaste inte har varit av en allt för positiv karaktär, men ja så får det vara. Är riktigt långt nere nu med allt bara. Vet helt ärligt inte alls vad jag ska göra av någonting. Vart jag ska ta vägen eller ens varför jag ska gå upp på morgonen. Idag hände något som i princip aldrig händer. Jag bråkade rejält med min kära moder. Kanske inte låter som värsta grejen men detta är nog det värsta på år.

Det hela börjar med att hon från ingenstans säger att vi behöver prata angående huset vi bor i. Jag var relativt förberedd på detta med tanke på hennes/vår levnadssituation. Nyligen skilsmässa och dyrt hus osv. Men ja, det hon ville tala med mig om då var ett "förslag". Hon frågade om jag ville stå som delägare på halva huset. Vilket då innebär att jag skulle skriva över halva lånet på mig. Vårat hus vi bor i ligger centralt i en attraktiv del i Göteborg. Det blev nyligen värderat för strax över 4.5 miljoner. Lånet ifråga är då på strax under 2 miljoner. Först och främst, vilken 21 år gammal person vill ta på sig ett sådant lån? Jag är liksom timvikarie, hur i helvete? Sen så vantrivs jag här. Hatar det verkligen. Dock är de ingenting jag har sagt eftersom det är min familj och såpass med respekt har jag självklart för henne och dem. Sedan vet hon mycket väl om att jag har planer på att återgå till högskolan och läsa till socionom. Att leva på studielån samt bidrag är löjligt låg inkomst, så hur går de nu ihop i hennes huvud? Anyways, jag lade fram alla dessa motargument förutom att jag vantrivdes, det hade bara vara drygt att säga. Då blir hon arg på mig och rakt av dryg. Säger att hon trodde hon "pratade med en vuxen" osv. Med detta syftar hon då på att jag gör en rejäl vinst om vi skulle sälja i framtiden. Det har hon rätt i, ja absolut. Men vart är säkerheten och garantin? Jag har ingen fast inkomst på grund av att jag är vikarie. Jag kan väl fan inte knega som vikarie i ca 5 år? Det om något är att kasta bort mitt "liv". Men nej, tydligen var detta inte logiskt i hennes värld.

Detta har under dagen idag eskalerat rejält. Hon tycker att jag inte bryr mig om henne eller mina två yngre syskon som bor med oss pga att jag då nekar detta. Samt att jag inte speciellt frågar hur det är med dem. Då frågade jag henne rakt av vad det nu var som störde dem och som de mådde så dåligt över som jag inte redan visste. Fick en wall of text som svar vars syfte var uppenbarligen att spela på mitt samvete. Jag är fullt medveten om vilket helvete hon har samt all skit de har gått igenom de sista. Jag är inte dum. Anledningen till att jag inte varje dag frågar hur de är med dem och försöker analysera deras mående är för att jag kämpar som en idiot varje dag att behålla masken. Jag har hållit käften angående mig själv och mitt mående i över ett år nu, för jag har fattat att de har tillräckligt på sin tallrik samt att jag har inte tilliten till henne att ta upp allt. Detta sa jag då till henne, frågade om när vi då hade pratat om mig senast? Fick ett argt svar att vi pratat många nätter om mig och min före detta sambo. Det stämmer, hon hjälpte mig verkligen där. Detta var för bra mycket mer än ett år sedan. Hur kan hon tro att ingenting har hänt på den tiden? Hon är jävligt smart, så fattar inte alls hur hon tänker.

Tydligen räcker de inte att jag på min lediga tid ställer upp på allt som hon ber mig om. Allt från att gå ut med hunden till att laga mat och vara barnvakt åt mina syskon. Eller att jag betalar 4000 i månaden för ett rum jag knappt är i som dessutom är storleken av en garderob. Nej, det är inte att bry sig enligt henne. Utan jag skall då fråga dem konstant hur de mår, analysera dem och sedan anpassa mig efter det. Om hon ens hade en bråkdel om vetenskapen hur mitt liv varit hade hon fått ett psykbryt. Så ja, jag nekade erbjudandet att ta på mig ett lån av 2 miljoner och nu är vår relation åt helvete. Det var väl ett erbjudande? Tycks inte så. Jag gör fel i att kämpa för att låtsas vara glad så fort jag är hemma. Jag gör fel i att gömma mig eller gå iväg när jag får mina panikångest attacker. Jag gör fel vad fan jag än gör.

Så nu då, tack vare mig som hon ser det, så har vi 6 månader kvar vi kan bo i huset. Sedan åker jag och de andra ut då vi måste sälja. Hur kan det vara mitt fel att hon köpt ett så dyrt hus med en alkoholist som inte kan ta ansvar? En som hon levt med sedan jag gick i fjärde klass. Varför ska jag få skit för att hon har fuckat upp allting? Jag förstår inte hur hon kan se det på de sättet och det gör mig verkligen galen. Är så arg och ledsen att jag vet inte vad jag kommer ta mig till. Men jag har inte tid att må överhuvud taget. Jag har jobb och ansvar, samt 6 månader på mig att finna någonstans att bo. Hur jag nu ska klara av det har jag ingen aning. Som om inte det var nog måste jag vara hemma och fixa all skit här då de inte klarar sig utan mig. Jag har bara inte mage att skita i dem och försvinna på något sätt, trots att det verkligen är det enda jag vill just nu.

Ska bli jävligt spännande att se hur jag löser detta. Borde bara ta ett hopp och få skiten överstökad.