Spackla, måla och dölja.

Idag har varit en sådan dag som tillslut uppnås av en lång jävla process. Ett tankemönster som inte gått att bryta av utan bara konstant eskalerat tills det blivit för mycket. Fasaden börjar få sprickor, hur ofta den än spacklas om spelar ingen roll då grunden är genom rutten. Det är tråkigt när det sker, speciellt när så mycket vilja och tankekraft har gått åt till att konstant för omgivningen demonstrera hur felfritt det varit. Nu när det börjat förfalla är tiden knappt. Folk kommer uppfatta de små skavanker som uppstår och ana att det finns mer bakom. Det får helt enkelt inte bli så nu. Även om en mental beslutsamhet är uppnådd finns det alltid en gräns med hur mycket vin bägaren rymmer. Det var längesedan det började rinna över. Det sprider sig snabbt från bägarens fot och börjar befläcka den perfekta, felfria idyllen. Det är bara en kamp, tid kontra psyke. Vilken av parterna vinner? Kommer allt hinna torkas upp innan det sprider sig för långt och hamnar utanför det habitus där det fortfarande går att ingripa?

Jag brukar veta, då jag är en fantastik hantverkare när det kommer till den här fasaden. Under de sju åren som detta byggnads projekt pågått så har det flera gånger varit nära att fallera. Det ända som skiljer dessa stunder från den nuvarande är att det har gått att se en lösning. Ett sätt att gå tillväga för att spackla, måla och dölja än en gång. Men jag tror mitt spackel har stelnat. Färgen har nästan torkat ut. Hur ska jag nu reparera min mask, le och säga att allt är bra?