PONNYHEJ.

Idag återsåg jag min ädla springare.

Jag svepte en förtrollad dryck för att släcka min törst och ge mig styrka trots den tunga värmen utsänd från den mörkaste delen av häxornas hjärtan strax innan jag skådade i min spåkula för att kunna förutse den bästa vägen dit jag och min ädla vän hade stämt möte.
Men ack och ve, häxornas värmebölja gav mig hinder på vägen och jag lämnades ensam in till ett rusande vimmel av vrålande bisonoxar. Men klyftig som jag är kallade jag till mig en duva med min milda sång och sände ett meddelande till mina lakejer som genast kom och hämtade upp mig.
Vi susade fram genom det karga landskapet och nådde till sist vägen mot den förutbestämda mötesplatsen.
Terrängen var allt för avancerad för mina följeslagare så jag tvingades att fortsätta ensam.
Först prövades min styrka och koncentration då jag tog mig an bestigningen av dödsberget mot dess omtalade topp med ett böljande hav av blåbärssoppa. För att ta mig över havet bröt jag loss en stor bit bark från en sedan länge dött träd vars grenar tyngdes av nattsvarta korpar med ögon djupare än all världens oceaner. Barken använde jag som flotte och gled sakta framåt i den tjocka dimman.
Jag kunde knappt se handen framför mig och mitt hopp började tyna. Men så slogs jag av längtan efter min springares glänsande hårrem och blick fylld av oändlig visdom.
Plötsligt kände jag flotten gå på grund och hörde hur den hasade mot en finkornig sand. Jag tog ett graciöst skutt över till land och kände mig bättre till mods allt efterson dimman lättade och jag lämnade sjön bakom mig.
Jag vandrade många mil längs vägen som kantades av fält som sträckte sig långt bortom horisonten mot oupptäckta marker. I öst skådade jag träd och förstod att det var åt det hållet vår mötesplats låg.
Jag började gå fortare och fortare tilss jag övergick till att springa och snuddade knappt vid gräset då jag genade över ängarna i mina magiska skor som jag hade fått av den gamle trollkarlen. Skorna gjorde så att jag skulle kunna springa i dagar utan att vare sig bli trött eller utsliten till smärtans gräns.
Jag tvärstannade.
Där, borta bland simpla kreatur stod han.
Med sitt ädla huvud stolt upphöjt och den vackra kolsvarta manen vajandes i vinden.
Han hälsade mig och till hans stämma vaknade skogens alla varelser och sjöng för honom. De kröp fram ur sina hålor, ner från sina träd och ut ur sin dvala för att anslutas i gläntan runt om honom och visa sin kärlek.
Han bredde ut sina enorma vingar och sträckte på sig.
Det blev helt tyst.
Ty en sådan syn kan inte beskrivas med ord och ingen levande varelse vågar bryta tystnaden med rädsla av att förstöra det majestätiska ögonblicket.
Han slog ett kraftigt slag med vingarna och spindelnäten i de daggvåta snåren svajade då han lyfte från marken mot skyn för att hälsa solen välkommen.
Sedan såg han på mig och gjorde en störtdykning för att därefter landa helt mjukt vid min sida.
Hans varma andedräkt försänkte mig i ett oerhört lugn och jag svingade mig helt säker upp på hans muskulösa rygg.
Återigen lyfte min vän mot himmelrikets land och vi färdades över de oändliga ängarna, det dimmiga djupblå havet och den karga slätten. Hans kraftfulla vingar lyste som koppar i solen och vi flög vidare mot ungdomens källa.

Den som orkar läsa allt är bra.

MHM.

Jag blev tagen av en busskontrollant idag. 1200 spänn i böter. FML.