Egentligen

Jag borde inte skriva av mig, men detta är ec, då får man det men jag ska inte det. Jag mår kasst och skulle helst bara ja, lägga mig ner och dö, men det är inte värt det. För jag vet, folk älskar mig. Det vet jag, folk tycker om mig, jag har vänner, det vet jag. Efter 3-4 år av ständig ensamhet, har jag fått vänner. Och jag vill inte mista de eller något. Sen ajg har min Amanda, kvinnan är fan otrolig, hon är det finaste livet kan erbjuda, hon finns alltid där. Det är henne jag lever för när jag mår riktigt jävla dåligt. Jag älskar henne, hon älskar mig. Bara det, betyder så sjukt jävla mycket. Just nu vill jag bara krama henne, gråta och veta att allt blir bra, men ajg är dock inte säker på att allt blir bra nu. Vet inte om jag orkar vänta. Förövrigt, förlåt för all emoness och till er som står ut med mig, är med mig osv:
Tack, seriöst, god damn jävla tack. Ni anar inte hur mycket det betyder.