Drömmar

Jag har äntligen fått en tid bokad hos psykologen, vilket jag ser fram emot nästa månad. Jag har också fått SSRI utskrivet för att behandla det som verkar vara depression.

När jag beskrev mina symptom, nämndes flera möjliga diagnoser, inklusive bipolär sjukdom och odiagnostiserad ADHD. Jag fokuserade inte så mycket på dessa specifika diagnoser, utan mer på hur jag upplever mitt liv just nu - som en grå, grumlig soppa där allt känns tråkigt och livet utan alkohol känns helt "kicklöst". Jag har knappt energi att fokusera på något, men mitt sinne är aldrig tyst.

Vi får se hur det utvecklar sig.

För övrigt har mitt liv fortsatt som vanligt sedan augusti. Jag tillbringar mina dagar i hamsterburen, undviker gängkriget och skriver kampsånger till albumet. Det känns bra att vara tillbaka i musikens värld, även om det går långsammare än vanligt för mig. Min bil är äntligen tillbaka och det känns bra.

Jag hade nyligen en dröm som var som en repris av en bekant kryssningsresa. Jag kunde se den både från mitt eget och ett utomstående perspektiv. Det var nästan overkligt att drömma om den så detaljerat och troget, men med ett annorlunda slut än vad som hände i verkligheten. Jag har haft många sådana drömmar på sistone, och jag undrar om det har att göra med att jag har börjat bearbeta åtta år av undantryckta känslor i samband med att jag har gjort tappra försök att förbättra många aspekter av mitt liv det senaste halvåret.
I dessa drömmar får jag ofta återuppleva gamla eller dåtida önskade relationer, eller umgås med vänner från förr och minns roliga stunder vi hade tillsammans.

Oftast slutar de alla med att vi har ett slags resonemang öga mot öga där vi trasslar ut mitt garnnystan av tankar som jag burit på i många år och får ett avslut på det. Men oftast vaknar jag upp med en viss längtan i kroppen och känner vemodig nostalgi där jag snurrar på dessa tankar i flera timmar tills jag antingen glömmer bort det eller går och lägger mig. Jag vet att drömmar inte är logiska och har ingenting med verkligheten att göra, men för en stund så kändes det som att jag äntligen fick säga det jag ville och kunde gå vidare.

Den här nostalgisjukan som jag verkar lida av verkar det inte finnas något piller för. Den har verkligen regnat ner över mig de senaste veckorna och det är som att en bomb i taget smäller. Jag hatar att känna mig vemodig över sånt som var för så längesen och jag försöker verkligen att leva i nuet, men ingenting har känts riktigt bra och lyckas inte sortera något som jag vill. Det är bara kaos.

Så det känns rimligt i tiden att komma i kontakt med psykiatrin.

Fortsättning följer.