Då var det dags igen

Denna månad kommer med en känsla som jag också får i januari. Doften av höst har blivit ett ankare för den. Det är alltid samma märkliga saknad, önskan om att:

- Gå tillbaka och göra om saker och ting rätt från början.

- Återuppleva det bra och hantera det dåliga bättre.

Jag gör alltid samma misstag att temporärt häva blockfunktionen och sedan stirra på dessa uråldriga gamla bilder. Jag förstår inte riktigt mig själv att jag utsätter mig för samma självplågeri om och om igen. Det känns inte ens som att det sker på en medveten nivå utan bara händer, som en ohälsosam ovana innan jag aktiverar funktionen igen.

Jag fattar någonstans att det bara är jag som sitter med detta i mitt huvud hela tiden och att alla som var där antagligen inte bryr sig eller gått vidare sen flera år. Jag sitter åtta år senare med en person på piedestal som inte ens fullt ut existerar, bara utsidan men inte insidan.

Jag vet att det antagligen upplevs tjatigt att jag hela tiden talar så kryptiskt om det men samtidigt vill prata om det ofta. Det handlar till stor del om att jag aldrig riktigt har fått prata om det så detaljerat med någon som var där och att jag har haft svårt att komma över det då det var så mycket som hände och så mycket som satte spår efteråt. Visserligen så är jag med någon sen 6 år tillbaka, men det här har återkommit ständigt i perioder och gärna under samma månader.

Saknar många från den tiden, uppgångarna och äventyren.

Men men, allt är i det fysiska tillståndet överspelat. Verkar bara vara jag som sitter med önskningar, frågor utan svar och tankar om det som håller mig vaken om nätterna.

Hatar att det är så. Men men, kommer nog vidare någon dag.