AW, Presentation, Småland, Examen nr 2 och blandade tankar

Att fortsätta med att undvika sociala medier har känts bra för mig, och det har inte varit så svårt att hålla nere användandet. Jag loggar ändast in och kollar om jag har fått några privata meddelanden och sen loggar jag ut igen. Det går ganska bra, men jag kan inte förneka till att jag ibland blir lite sugen på att kika in och se om någon har postat något eller har skrivit något mer ?roligt? privat. Utöver det som händer på Messenger, är det inte ofta någon som faktiskt hör av sig till mig. Jag får mest reels, memes och TikToks (och ni vet vad jag tycker om det).

Jag har grubblat mycket på skottlossningen som hände här förra veckan. Jag kan inte släppa bilden av den döda kroppen som låg under min balkong och hur hemskt det är med allt som pågår runt om i landet. Det verkar som att dessa gäng vallfärdar hit för att skjuta ihjäl varandra. Det är väldigt obehagligt och det är stressande att inte veta när nästa attack kommer att inträffa? Vi vet alla att det kommer att ske igen, men inte när, var eller hur. Jag skulle vilja komma igång med träningen igen, men jag vågar inte gå ut och riskera att hamna mellan några personer som vill ha makten över droghandeln i området. Det är verkligen inte kul.

Jag har också haft många olika tankar och känslor om olika saker som poppar upp i mitt huvud på nätterna när jag försöker sova. Det är alltid något jobbigt som kommer fram och det är extremt svårt att släppa det ibland. Jag funderar ofta på om jag har gjort rätt, om det är så här jag vill ha det, eller om jag bara ska skita i allt och se vart jag hamnar. Sedan finns det också den enorma saknaden av människor, saker och händelser som hände för länge sedan, saker jag skulle vilja vrida tillbaka tiden för att få uppleva om och om igen. Dessutom har jag tänkt mycket på framtiden, och det är alltid den mest ångestfyllda delen eftersom den alltid leder till döden. Jag hatar verkligen att ligga där och tänka på det, och det varierar mellan ångesten av att förlora någon och vad som händer efter att livet är slut. Eftersom jag inte tror på en gud, är det bara det eviga mörkret jag tänker på, det mörker vi upplevde innan vi föddes. Mörkret utan medvetande, färg och rädslan för lidande innan döden. Det är så irriterande att dessa tankar alltid är det sista jag tänker på innan jag somnar, de kommer precis som när jag brottades med min OCD under tonåren och tidiga 20-årsåldern. De kommer utan att jag aktivt väljer att tänka på dem, de dyker bara upp plötsligt. Dessutom har jag en konstig tendens att alltid börja tänka på sex, vilket gör det otroligt svårt att somna, men det är snarare komiskt än sorgligt. Haha. (Men skratta då!)

I fredags var det min sista dag på jobbet, och det var helt okej. Jag hade ganska kul och tyckte att det var en bra stämning. Min chef verkade ha bestämt sig för att försöka supa ner mig, och när jag märkte det försökte jag göra detsamma med honom. Efter att jag hade lämnat tillbaka min dator kl. 16:40 på fredagen, gick jag upp till övervåningen där de hade fixat öl och chips, och sedan fick vi också lite libanesisk mat. Det var trevligt och gott. Det som jag dock inte tyckte var så kul var att det blev tydligt att så fort klockan slog 17 var jag inte längre praktikanten, utan en privatperson som var där på besök. Det hände ofta att de andra började prata om jobbet, och då kände jag mig utanför eftersom jag hela tiden tänkte: ?Ja, de pratar om jobbet som jag inte längre kommer att ha något att göra med. Kul.? Jag har svårt att inte förvånas över de som verkligen bara pratar om jobbet, eftersom vissa av dessa människor verkar inte göra något annat i sina liv. Jag tänkte flera gånger: ?Gör dessa personer inget annat än att jobba? Har de inga andra intressen?? Och jag känner att det blir en viss press när man ska ut på arbetsmarknaden och konkurrera om jobb, när det finns såna här ?Excel-nördar? som inte verkar ha något annat intresse än att jobba hela tiden. Jämför med sig själv som ständigt försöker balansera livet, ångesten, hobbies och samtidigt dra in en inkomst ovanpå det. Återigen känns den kommande arbetslösheten ganska deprimerande. Men efter det åkte vi och spelade bowling på inne i stan, det var ganska kul, men jag blev så full att jag hamnade i ?strategi- och mentorläge? med människor jag inte ens känner. Det finns en anledning till varför jag har minskat på alkoholintaget så mycket, och det är just för sådana här pinsamma situationer. Men men, det var min sista AW och jag tänkte ?fuck it? och ville visa min före detta chef att någon som har växt upp med Haninges Ankare kring halsen minsann kan mäta sig med företagets norrlänning. Men efter precis lika mycket öl var han i princip samma person medan jag var två öl ifrån att ha blackouts. Jag avslutade när kvällen var som roligast och åkte hem, och det fick vara bra där. Inget beslut jag ångrar.

Snabbspola fram till idag. Jag höll min presentation idag, och på bara 5 PowerPoint-bilder lyckades jag visa hur stort mitt projekt har varit. Mina lärare och flera av mina klasskamrater undrar varför jag inte fick stanna kvar på jobbet när jag har identifierat så många områden där det går att göra förbättringar och på egen hand tagit fram lösningar för att åtgärda dem. Mina lärare tycker att jag inte fick tillräckligt med uppskattning för mitt arbete som jag la ner på företaget. De tyckte att jag var värd mer än bara att gå på en redan bokad AW, få en billig avtackningspresent och vakna upp med huvudvärk på lördagen. Jag förstår att mitt arbete har varit värdefullt där och jag har lärt mig mycket. Trots att jag hade hoppats på lite mer, har den kunskap jag har fått varit ovärderlig. Så på det sättet är jag väldigt tacksam. Det väntar nya utmaningar.

Jag hade en bra start på veckan genom att åka till Småland med min farbror för att rensa min hjärna från stress och oro som byggts upp under senaste månaden. Dammsugningen av musbajs i ett äldre hus från 1800-talet mitt ute i skogen kändes rätt så harmoniskt jämfört med livet som jag lever här i Stockholm och det var precis vad jag behövde. Att rensa ogräs och sätta upp nya lås fick mig att känna som hemma igen.

Vi har examen på fredag och det kommer att markera avslutet på min 4 år långa utbildning, vilket ger mig möjlighet att blicka framåt. Trots att början kan vara svår, hoppas jag att det blir lättare snart.