Tick tack

Efter att ha gått runt i lägenheten med en riktig envis förkylning så sitter jag "äntligen" på skolbänken i vanlig ordning en vecka senare.
Har funderat på om man redan nu har börjat att trilla in lite i höst-depp-mode eftersom det känns i allmänhet som att en gnista saknas, lite som att det inte egentligen finns så mycket att göra och att man typ sitter av tiden på något märkligt sätt? Visst så arbetar jag och min polare på vår skiva, jag gör alla läxor och infinner mig där jag ska vara.

Men utöver musiken som alltid är en rolig och dynamisk upplevelse att hålla på med så känns det som att väldigt mycket i vardagen har blivit statiskt. Jag blänger lite på sociala medier och ser att många andra också lever relativt statiska liv, lite som att X hände och allt har förblivit detsamma sen dess.
Jag hinner inte riktigt träffa någon, ingen hinner träffa mig och vi är alla har nu blivit placerade i bubblor.

Minnen skapas mycket långsammare och tiden drar iväg. De som nyligen fick bebisar har nu barn mellan 3 - 5 år, min systeron är helt plötsligt 14 bast från att nyligen varit 7 år, jag var på jobbet förra veckan och har nu pluggat i snart 4 år, jag levde loppan och flängde runt med både en och annan från Stockholm till Åbo till att helt plötsligt knappt gå utanför dörren om jag inte måste på 5 år.

Någonstans så känns det som att man fyllde 25 och sedan har åren bara ökat i tempo. Betyder det här att man snart är död? Om det känns som att det var något år sedan man gick ut grundskolan till att man snart är 30 så känns det uppenbart som att det är en stor glipa i ens liv. Helt sinnesjukt när man väl tänker på det.

Aja, men annars har det varit rätt bra utöver förkylningen och dagens dos av ångest. Tycker det mesta är så jäkla tråkigt.

Hej hopp.