Dra där det inte svider.

Du behöver bara gå till skolan.
Din lycka beror väl på samma resultat av en neutronkänslig atomisk framkallning av simulerade mytade cybernetiska pixlar.
Vinden är en enda sak av många som en maskin inte kan avnjuta. Eller?
Kall hård stål är som en fjäder emot den öppna skyn, drömmar flöder i floden med bara fåtal ängar att räkna på.
Gestar bleknar bort med rostiga nycklar för att öppna din port.
Jag skulle inte sticka in fingret i öppningen om jag inte kunde låta bli.
Varför ska jag alltid fråga varför? Varför, varför, varför?
Det skulle kunnat vara simplare att bara kolla på tangentbordet och skriva bort en storm.
Ekvationen lyder:
Trianglar är tre, Livet är tre, jag står bara ut med tre, tre är lika med tre, två är mindre än tre, 4 – 1 = 3, Jag vaknar tre gånger innan jag somnar, tre är magin så jag nyser och domnar, tre är andetagen innan jag dör, tre är små toner som sjunger i kör, tre är en cliché född från 42, tre är en stereotyp ur hennes ögon blå, tre är fåglar som flyger i skyn, tre är små fåglar som dör vid gryn.
Om bara en kan vara född för att avnjuta födseln, då kan väl två mer avnjuta dödens bortgång.
Åldrar av slit i en lönlös försök att nå himlar blå, ombyten byter ingenting i guds ögon.
Vem kommer du bli när du blir en maskin, vem kommer kyssa dig när du har inga läppar.
Varför dör vi när vi hänger från träd, Varför faller tårar när näsan blöder?

Försök inte lugna mig, din skönhet är majestätisk.