Brothers: A Tale of Two Sons

Det är ett sånt där ögonblick. Ett ögonblick av tanke och känsla. Vad känner jag? Jag känner alla möjliga saker på en och samma gång. Alla intryck jag fått, frågor jag ställt och tankar jag tänkt. Jag har hunnit gå igenom ett helt liv inombords. Så känns det, iallafall. Jag kan inte riktigt sätta fingret på mina egna känslor just nu. Jag har nyss spelat ut Brothers: A Tale of Two Sons - och efter dessa fyra timmars spelande sitter jag gapande och är helt enkelt mållös. Brothers är något helt annat. Brothers är ett mästerverk.





(För maximal effekt, låt spelets ledmotiv gå i bakgrunden medan ni läser fortsättningen..!)



Brothers är ett Svenskutvecklat spel, skrivet och regisserat av ingen mindre än Josef Fares (skaparen av bl.a filmerna Kopps och Farsan) - och utvecklat av Starbreeze.

Spelet inleds med en flashback. Barnens mor drunknar i en sjöolycka, och stämningen är kanske inte absolut topp. Ett kort tidshopp senare är vi nu i den soliga nutiden där barnens far nu blivit dödligt sjuk och hostande ligger och kämpar för livet. Det är nu upp till sönerna - bröderna - att ge sig ut på en resa för att hitta det legendariska vattnet som sägs ska kunna rädda sin fars liv.

Här börjar spelet, och man spelar som båda bröderna - samtidigt. Vänster spak styr storebror och höger spak styr lillebror. Bröderna har även en varsin actionknapp som används för alla interaktioner. Utöver det finns det ingen dialog i spelet, inga svåra pussel och inga direkta strider. Och det är inget som behövs, allt är perfekt. För det här spelet är i mitt tycke, som sagt, inget mindre än ett mästerverk.



Under tre-fyra timmar följer man brödernas resa genom byar, skogar, berg, grottor och sjöar när de gör precis allt de kan för att rädda sin fars liv. Det är vackert, så vackert att man inte sällan måste hålla tillbaka tårarna. Grafiken är fantastisk, musiken är fantastisk och atmosfären är som ingen annan jag upplevt i ett spel.
Det är magiskt. Sagan om Ringen möter Astrid Lindgren möter Tomtar och Troll. Det känns som att spela igenom en Nordisk folksaga.




Men det som verkligen får grepp om mitt hjärta är handligen. Narrativet. Och delvis det faktum att det egentligen inte finns. Det är så mycket karaktärsutveckling och så extremt välskrivet att när eftertexterna rullar måste jag fråga mig själv om jag drömmer. Jag känner mig nästan lurad, då jag förväntade mig ett helt okej fantasyrollspel till min PS3. Vad jag fick var en resa in i mig själv, tankeställare om vad som egentligen spelar roll - och en rent mästerligt skriven historia om syskonkärlek och brödraskap. Det var inte det jag väntade mig, eller bad om, men det var det jag fick. Och det är jag otroligt glad för.




Få spel får mig att tänka och känna nu för tiden. Men Brothers: A Tale of Two Sons gjorde det, och med råge. Det fick mig att känna på ett sätt som jag inte gjort sedan jag spelade igenom Heavy Rain för första gången. Jag känner att jag gjort mer än att spela igenom ett tre timmar långt indiespel.

Jag känner att jag lever.

Om ni är det minsta intresserade av att testa spelet, tveka inte - bara gör det.

<3