Här sitter jag. Med nästan allt jag egentligen drömt om.
Så, varför?
Jag vill inte veta av det. När ska allt ta slut?
När tar jag slut? Finns det något mål?
Ush mål.
Jag mår illa, men jag tål det.
Varför är det såhär? Varför är jag såhär? Varför är du som du är?
Vad sysslar jag med? Vad vi ska hålla på..
Ush ush så mycket stryk vi tål.
Orkar man hur länge som helst?
Jag känner ingen direkt smärta, nej, inte just nu.
Inte nu. Inte just precis nu. Fast.. Det är ändå tungt. Hur kan tomhet vara så tungt? Ingenting.
Ingenting alls. ____
Så poetiska mina tankar är.
Jag är förvirrad. ):
Tänkte för en gångs skull dela mina orediga tankar med omvärlden.
Kände för det.
När jag ändå har små-cp-bloggar just nu.
Slut... det tar slut när du är redo för det att ta slut. Iof beror det på exakt VAD du vill ska ta slut... men ordnar sig, ja det gör det nästan alltid mer eller mindre.
Stryk tål vi mycket, både fysisk och psykisk... men det är en bra fråga: "orkar man hur länge som helst?" Tveksamt... Men nån gång måste det ta slut tycker man.
DU är sådär för att du är du, allt du gör är en del av dig och det är något både du och andra måste acceptera.
Jag är såhär av samma anledning... för att jag är den jag är. De som vill vara mina kompisar får acceptera mig för den jag är.
Man kanske inte gillar allt man gör, är eller säger... men om man gillade allt med sig själv, hur skulle man då kunna ändra till det positiva och växa inombords? Lära sig nya saker om sig själv...?
Tomhet är tungt just för att det ÄR tomhet. Tomhet är jobbigt för man vet inte var man ska ta vägen... vad man ska göra eller känna... det är nog därför det är jobbigt.
