Idiot!!!

Hur kunde jag vara så dum att jag troded att du va den som himlen sent. Att jag aldrig lär mig. Du var så snäll och gulligt mot mig senast vi sågs. Men du är lika kallhjäratad som alla andra killar jag träffat. Att jag aldrig lär mig. Mitt hjärta är ännu en gång i tusen bitar och mitt självförtroende är ännu en gång krossat för jag vet att det är mig det är fel på. Men i stället för att du lekte med mig så kunde du ha sagt det till mig från början. För nu orkar jag inte mer. Jag borded inte åkt hem från Arvika utan hoppat framför tåget. Det hade varit mycket bättre för alla. Men det är som vanligt. Är jag glad så blir allt tio gånger värre än vad det var innan. Men nu är jag nere på botten och kommer aldrig mer att ta mig upp.
Bara för att du inte såg mina ärr så betyder det inte att jag inte har några. Mina handleder bär dem, mina lår bär dem, mina axlar bär dem, min mage bär dem och mitt hjärta bär dem. Men du lär ju inte bry dig. Du vet vem du är så jag nämner inga namn. Men det är nog dags att jag glömmer dig och att du glömmer mig. För jag dög väll inte för dig. Men jag duger aldrig åt någon. Det är väll bara att lära sig.