Borderline

Borderline är verkligen något av det värsta som finns, inget har förstört mitt liv mer än det.
Jag går runt med ångest över att jag inte får träffa vissa människor ena minuten, till att sedan påstå att jag inte behöver dessa människor i mitt liv. Jag blir irriterad över att folk inte svarar på sms, men sedan bryter jag ihop totalt och känner att allt är mitt fel. Jag blir irriterad när folk inte kommer i tid och vill strypa dem ena sekunden, men när vi träffats så älskar jag dem mer än allt och skulle kunna vänta på dem i timmar.

Ångesten går upp och ner, självkänslan går upp och ner, irritation, sorg, längtan, lycka, avundsjuka, allt går upp och ner och så snabbt att jag inte hinner reagera på vad som händer och bryter sedan totalt ihop för jag vet inte längre vad jag ska känna.

Jag saknar att ha en grov identitetsstörning när jag känner såhär. Jag saknar alla mina andra personligheter som kunde hjälpa mig. Jag saknar alla hallucinationer, all rädsla, all oro. För den var enklare att hantera än detta. Och det är hemskt att jag känner så, att jag hellre vill gå runt och vara känslokall och dissociativ än att konfronteras utav starka känslor.

Hur slutar en må såhär? Hur slutar hjärtat vara tomt och förvrängt?