Måste bara skriva av mig.

Ingen förstår.
Alla klandrar tiden, nej nej det har ingenting med tiden att göra.
Man lovar inte saker, man ger inte en massa förhoppningar och sen lämnar
bara sådär.
Du kommer inse tills du en vacker dag får en sån smäll tillbaka
av någon, hitills tänker du som ett barn.
Ju äldre vi blir och desto äldre detta ämnet om oss blir, desto svårare har jag för mig att förstå, hur fan kan man göra så?
varför?
Jag har slösat bort nätter och dagar på att klandra mig själv och fråga vafan gjorde jag för fel?
Men vet du vad.. det var inte mig det va fel på, det va dig.Jag är guldvärd och du förtjänar inte ens att bli tittad i ögonen efter allt du gjort mot mig, efter allt jag stått ut med.
Det finns dagar jag inte fått fram ord, för jag
har inte svar på tal längre, visst det finns fina stunder med dig med men där är nästan lika många mindre fina stunder också.
Du kommer aldrig aldrig, aldrig veta hur det är att gå i mina skor.
En sak ska du ha klart för dig, jag kanske förlåter men jag glömmer inte & när drömmar blir till verklighet, då kan du komma tillbaka.