Shit happens, Men shitsamma.

Alltså igår,
Vet inte vad som hände, men något slog fel.
Helt plötsligt fick jag en känsla av att jag inte längre var jag, kände inte mig som "mig" och hela dagen var fucked up. Bokstavligen.
Som om alla möjliga känslor pressats samman till en liten, kompakt, punkt, och att du är den punkten, som egentligen bara vill sprängas och expanderas, ungefär som Big bang, men verkligen inte kan. Som om du hade hur mycket energi som helst, skulle kunna springa förevigt , men du kan inte. Benen vill inte lyda, kroppen lever sitt eget liv, du har ingen kontroll. Så kändes det.

Fast jag älskar Tove nu. Hon är fin. Alltid hatat henne, men igår. Så jävla fin. Åkte iväg för att köpa Ben N' Jerrys & choklad till mig sent på kvällen. Sen frågade hon om jag ville åka runt lite i skogen med låg musik på. Vi satt uppe hela natten medan hon läste ”Harry Potter och de vise sten” åt mig. Livet var lite bättre med Harry Potter & söt skit. Lite fetare, lite lyckligare.

Ska hem till pappa idag och skita i skolan resten av veckan. Längtar till helgen med Johline. Du är fin, älskar dig. Helgen ska bli bäst. Vi ska fira skit (kommer inte ihåg vad vi skulle fira, men jävlar, skit ska firas!), meditera i onyktert tillstånd, leva livet & vara lyckliga.