Jag existerar

'Om jag bara kunde upphöra att tänka, så skulle allt det redan vara bättre. Tankarna är det allra äckligaste som finns. Ännu äckligare är kroppen. De tänjer ut sig så att det aldrig tar något slut och de lämnar en besynnerlig eftersmak.
Och så orden som finns i tankarna, oavslutade ord, antydningar till fraser som kommer tillbaka i ett kör: "Jag måste slu... Jag ex... Död.. Monsieur de R. är död... Jag är inte.. Jag ex.." Om och om igen och det tar aldrig något slut. Det är värre än allting annat för att jag känner mig ansvarig och medbrottslig. Det där smärtsamma idisslade till exempel: "Jag existerar", det är ju jag som fortfar att göra det. Jag. Kroppen, den lever av sig själv när det hela väl har kommit igång. Men tanken, det är jag som fortsätter den,som nystar upp den. Jag existerar. Jag tänker att jag existerar. Vilken lång spiral, den där känslan att existera - och jag nystar upp den försiktigt... Om jag kunde hindra mig själv från att tänka! Jag försöker, jag lyckas: jag tänker att hela mitt huvud fylls av rök... och så börjar det om igen: "Rök... inte tänka... Jag vill inte tänka... Jag tänker att jag inte vill tänka. Jag får inte tänka att jag inte vill tänka. Därför att det är också en tanke?" Blir man aldrig färdig med det?
Men tanke, det är jag: det är därför jag inte kan sluta. Jag existerar genom vad jag tänker... och jag kan inte hindra mig själv från att tänka. Just i detta ögonblick - det är fruktansvärt - om jag existerar, är det därför att jag fasar att existera. Det är jag, det är jag som drar mig upp ur det intet jag strävar efter: hatet mot, avsmaken för att existera, det är lika många sätt att få mig att existera, att pressa in mig i existensen. Tankarna föds bak i mitt huvud... om jag ger vika kommer de fram, mellan mina ögon - och jag ger alltid vika, tanken växer, växer och där är den, jättelik, och fyller mig helt och hållet och förnyar min existens.'

Från boken 'Äcklet' av Jean-Paul Sartre.
Jag har en väldigt märklig hatkärlek till boken.
Jag vet inte.