Snart natt

Snart onsdag.
Snart ska jag redovisa paradoxen kring identitet över tid.
Ett arbete som på sin höjd är halvklart.
Helt plötsligt satt jag och tittade på videos ifrån peace and love och drömde mig till tider utan skola.

Nu är videon jättedålig.
Men där, längst fram stod jag, trängd mot kalla järnstänger och sjöng mer och högre än vad min hals egentligen klarade.
Dessutom var jag nära på att gråta när denna låt började.
Jag hade viskat den under många sömnlösa nätter.
Jag kommer inte ihåg mycket av den sommaren egentligen.
Det var bara sommaren innan allt.
Innan gymnasiet började.
Innan min bästa vän flyttade.
Innan jag hade haft min första riktiga pojkvän.
Innan jag blev dålig i skolan.
Andra somrar brukar jag komma ihåg genom att tänka på förälskelsen jag hade just då.
Väldigt tramsigt, men det fungerar.
Den sommaren är blank.
Det var nog en väldigt fin sommar tror jag.

Precis som min lilla paradox i kusren filosofi A är allt så väldigt onödigt tillkrånglat.
Jag kommer inte behöva några logaritmer i framtiden. Varför måste jag då läsa matte c?
"Man måste inget förutom att dö" brukade en fin vän säga när det ordet användes.