Jag är inte kär, men...

Som titeln säger: Jag är inte kär. Men jag har väldigt starka känslor för en man på 38 år. Inte som när man är förälskad, verkligen inte så. Det känns som om han vore min pappa. Vi går och fikar och sen går vi till biblioteket och sätter oss på övervåningen i en varsin fåtölj och pratar. Nu i veckan ska vi gå på bio och jag blir jättejätteglad bara av att tänka på den dagen. Jag försöker ständigt att få tiden att gå långsammare, men det går inte. Den går alldeles för fort. Sen när han har gått, och om vi inte ses nästa dag, så börjar jag gråta, mycket, tills jag inte orkar mer. När jag är arg och slår på saker så sätter jag mig alltid ner och gråter så fort jag tänker på honom, på alla snälla saker han brukar säga, när han drar handen över mitt huvud och säger att allt kommer ordna sig. Jag blir så ledsen när jag missar ett enda tillfälle att träffa honom, även om det finns många andra tillfällen. Han är inte bara nån random, utan min kontaktperson och dessutom jobbar han på korttidsboendet som jag åker till ibland. Jag saknar honom varje dag. Det finns ingen annan som är som honom. Jag vet ingen annan som är så snäll. Han är nog den snällaste människan i världen. :)