Det där med att skära sig...

Brukar ständigt intala mig att tankarna som gömmer sig inne i huvudet är dumma och fel, men det har liksom ingen stor verkan om man inte vet varför de är så fel.. Som det här med att skära sig till exempel. Ingen ser mina ärr, och även om det inte gör någonting bättre i längden så ger det ju i alla fall ett slags lugn för stunden då jag tror jag ska gå sönder av ångesten. Jag säger alltid att jag vet att det är fel, för enligt större delen av samhället är det ju det, men egentligen, varför?

Har varit skär-fri i nästan en hel månad nu, och det känns helt otroligt, men samtidigt vill jag inte bli allt för glad eftersom jag vet hur svårt det har varit att avstå och hur enormt svårt det fortfarande är, så jag litar inte riktigt på att jag kommer kunna hålla i det. Ska jag vara helt ärlig känns det svårare än någonsin att inte göra det och blicken dröjer sig ständigt kvar vid saxar och knivar och egentligen allt som är vasst, och så den där tanken, "Varför ska jag inte göra det?", som jag inte har något bra svar på.

Ni får gärna komma med idéer!