6 månader

Är så länge som jag har fått vara med min pojke imorgon.

Och eftersom jag är en så OTROLIGT oromantisk typ, så ska jag skriva ett blogginlägg om hur mycket jag känner för honom. ;)

I början på allt var jag mest rädd att han skulle tröttna på mig. På grund av mina underliga vanor, speciella tankesätt och psykiska problem. Den rädslan av att inte duga åt honom spökade för mig varje dag, varje minut, varje sekund de första månaderna vi träffades. Och varför var jag så rädd? För att jag var hals över huvud förälskad i den här pojken. Ingen hade fått mitt hjärta att skutta så högt så som han fick det att göra.

Och ju mer tid jag tillbringade med honom så insåg jag att vi inte är så olika trots allt, han var en riktigt finurlig prick. Och jag älskade det. För vi hade så sjukt kul tillsammans, vi blev som bästa vänner och par samtidigt.
Han gav mig allt jag någonsin jag kunnat önska av en människa; kärlek och en massa skratt.

Jag kan rent ut sagt säga att jag är lycklig med honom.

Jag älskar allt hos honom. Hans skratt, hans leende, hans humor, hans brist på tålamod, hans hat mot ost, hans flummighet och hans lekfullhet.
Skulle kunna fortsätta listan i evigheter, men det skulle nog tråka ut er läsare oxå. :P

För att summera det hela kan jag bara säga att jag älskar honom och det finns ingen som jag älskat så mycket.

<3