rattsafts blogg

min vän zackarias går in genom min ytterdörr klockan tre på natten en måndag redigt berusad iförd i en 1700-talsklänning talandes med sig själv för att sedan ge plats åt william som har smetat en hel tub handkräm i ansiktet medan min pappa sitter i sin säng och observerar detta med förskräckelse

"Nämen hallå där främling"

för ett år sedan skrek jag så högt att ingen kunde höra

men nu studsar ekot tillbaka

nu står du mitt framför mig

"Det var ett tag sedan"

du berättar om att ditt liv står stilla och att du jobbar som bagare

din katt mår bra och du undrar hur det är med mig

du går ut och röker och diskuterar bauhaus med en berusad man

när jag ska gå kramar du mig hårt och säger att det var kul att träffas och ta hand om dig

Under lördagsnatten lyckades jag och Melker ta oss in på en svartklubb runt Medis och sålde vår själ till alldeles för hög techno och vodka i smutsiga plastglas. Runt småtimmarna började mina tjugor glida över den sjaskiga baren i allt högre takt och plötsligt vågade jag skriva allt till dig jag annars inte ens vågade tänka på.
Jag vaknade upp till ett långt aggressivt svar. Du kändes så pass obehaglig att jag faktiskt blev rädd.
Du talade upphetsat om att skapa ett fakekonto vars enda syfte var att mobba och hota personer du ansåg som sämre än dig eftersom det underhöll dig och sedan krävde du att vi skulle ses och kom jag en enda minut sent skulle du gå.
Jag grät lite eftersom du hade skrivit saker som du tidigare hade förbannat och tröstat mig för när jag fått det av andra personer så det gjorde ont att läsa någonting sådant av dig, från dig, till mig, så jag somnade bara om och sov igenom träffen som inte blev av (som tur är) och mitt och Chrilles rep.
När jag vaknade var det för mörkt för att känna ångest över att jag skulle genomlida ytterligare en sömnlös natt så jag sprang hem till mamma och då hade mina overklighetskänslor växt sig så starka att jag knappt kunde förstå att jag var vaken och mamma trodde jag var påverkad av någon okänd substans eftersom jag rörde mig så långsam och svarade så segt.
Du skrev plötsligt och jag kunde knappt läsa eftersom alkoholen i ditt blod kastat om bokstäverna huller om buller men du stod utanför min port i Gamla Stan och du skulle vänta i trapphuset tills jag åkte till dig.
Jag bröt till slut ihop i soffan och vågade äntligen snyfta mig igenom alltihop för mamma - hon höll min hand och en kvart senare satt jag nerbäddad i mammas säng med gröt, nattmössa och en Trierfilm och när jag somnade kom mamma och la sig bredvid mig och höll min hand som jag vaknade upp till och kysste innan jag sprang till skolan.
Du hade skrivit ett långt långt meddelande som bäst kan sammanfattas med förlåt och massor med ytliga komplimanger angående mitt utseende.
Synd bara att dem förlåt jag får höra av dig helt tappat sitt värde. Jag vill inte höra.

Det finns inget vi.
Det kommer alltid bara vara jag.

Att spädas ut då och då kan kanske vara lustfyllt.
Det kan vara skönt att gå vilse i dimma och vara förälskad, men då är jag inte jag utan någon annan med främmande tankar och känslor.

Det finns bara jag.
Människorna omkring mig är endast är kodade maskiner.
Små stoftkorn i universum som inte betyder någonting.
Sprakande gnistor som hinner slockna innan dem ens når marken.

Jag kan inte säga att jag ljugit eftersom jag verkligen menade det jag sa i stunden. Då var det sjävklart och fantastiskt.
Men du, som alla andra, som allting annat, var bara ett tidsfördriv.
Ett tidsfördriv bättre än dem andra, kanske.

Förlåt.

klockan tolv vaknar jag av att du bankar på min dörr
jag tar mig upp och öppnar mig
ja
det var hemskt att se dig så utanför min dörr
helt rödgråten och förstörd

du skriker något
du snyftar fram det om och igen medan jag försöker somna om
sedan tar du min dator och springer ut

du har aldrig kunnat erkänna dina misstag så jag blir inte förvånad
jag blir däremot så arg att jag går upp och går ut jag med och letar efter dig

borta

sätter mig vid vattnet och röker
plötsligt kommer du
krälande bedjande
som en liten vilsen hund
så jävla förstörd

"jag hörde dig i buskarna
du ska ha min lilltå
du blir inte av med mig"
du svamlar och sträcker bedjande ut din hand så du får min cigarett
du kryper ihop i besvikelse och gnyr och darrar darrar darrar

jag kramar dig
jag håller dig
för en sekund känner jag en gammal gnista och torkar dina tårar

vi går hem till mig
du får komma in i mig
du sjunger om gamla tider och för en sekund kan jag relatera

sedan sover du
jag sover inte
jag tänker på gamla tider och att dem inte kommer tillbaka mera

nejmen nu blev jag faktiskt lite sur när jag väl tänker efter
hur
kunde mina dåvarande "vänner" inte förstå, att något otroligt fel skedde?
varför hjälpte inte någon mig att polisanmäla
varför lyssnade ingen på att jag ville hem, att jag i princip var bortrövad?
hjärntvättad, manipulerad, osäker och rädd, så jävla rädd
min pappa deprimerad
mamma helt hysterisk och i tårar
soc nöjda
ett galet monster som lider av kraftig paranoia som tror sig "veta mitt bästa"
utpressning och blåmärken
sjuka människor

sa jag något blev jag nertystad
försökte jag gå iväg blev jag hårt gripen om handleden
ville jag krama mamma blev det bråk och ville jag ringa pappa skulle det inte sluta bra för mig
ville jag gå ut blev jag inlåst
träffade jag någon annan än honom blev jag bli antastad
lämnade jag honom, berättade för soc hur det egentligen låg till, torkade mammas tårar och bad pappa om förlåtelse skulle han ta livet av sig

om jag berättade för någon vad han gjorde - skulle han skära axeln av sig


ingen kunde veta
men folk kunde se
folk kunde gissa sig till och förstå
men folk blundade för det, som vanligt
precis som jag blundade när jag kände min handled klämmas åt av hans svettiga hand

ajaj detta blev lite för jobbigt ska ut och poff poff en cigarett

jag märker att det är höst
oktoberdepressionen är på väg och jag känner mig allmänt förjävlig
jag avskyr mig själv för att jag gnäller - jag känner ett självförakt som nästar överrumplar all ångest, trots att folk säger sig förstå och förklarar att jag får känna som jag gör

jag tog mod till mig och gick till skolsystern
jag hade sökt henne länge, men i onsdags fick jag äntligen en tid
där berättade jag att traumat börjat komma tillbaka upp till ytan igen, jag berättade om alla mardrömmar, overklighetskänslor och dysfori
jag berättade hela historien och kände plötsligt vilket nervvrak det gjort mig till
synd bara
att ingen vet om
att alla redan glömt

det är lite jobbigt faktiskt, måste jag säga
att så få vet, att så få velat lyssna
att så få ens trodde mig
det är ett år sedan nu, jag borde egentligen ha polisanmält och gjort något mer än att bara lite lätt hämnas - inte ens det, jag har väl bara skrämts lite
men det är rätt så försent
och om jag fann mig själv liggandes i fosterställnig inne på toan efter att bara ha berättat (lol jag är sämst), så lär jag väl inte ens vilja veta hur jag skulle reagera om jag började rota i det, om jag fick se honom och alla andra igen

tur att jag i alla fall börjar känna mig som en faktiskt levande människa igen
att jag ändå ska ta tag i trådarna och försöka knyta ihop dem
då kanske overklighetskänslorna försvinner och mardrömmarna om hans händer och svett äntligen kan återgå till det förflutna där de hör hemma och sluta hemsöka mig idag

härligt valresultat och så vidare
mvh går i ide

16 juli 2013
du letade dig in

du letade dig in
du började smärtsamt penetrera
och för varje stöt ville du bara ha mera och mera och mera
som masken i ett ruttnande äpple krälade du dig in i mig
bara att masken själv var mer rutten än äpplet i sig

du besudlade och förorenade varje andetag
jag andades genom springor som tätnade för varje dag
instängd i smuts och frågor om jag var en ägodel
någonting gick sönder och jag undrar var det var som gick så himla fel

ett långt svart hål och jag vaknar upp i ett annat land
i ett rum som stinker unket svett och golvet är fyllt med sand
men sanden kom utifrån från havet – ett steg utanför dörren och någon skrek stopp
jag var fast i den lilla duschen med hundhår och plötsligt måste jag ge plats för en annan människa i mig själv och i min kropp

luften var för dammig för att jag skulle orka våga
och siffrorna på vågen sjönk och var snart ganska låga
utgången mat på smutsiga tallrikar, smutsiga kläder, dallrande fett
jag undrar än idag vad var det var som kunde gå så jävla snett

mensblod och sperma fyllde våra lakan
tårar åkte ut på resor från ögonen till hakan
varje dag vilade jag som en docka sluten i ditt fläsk
och vi sjönk bara djupare och djupare i vårt eget jävla träsk

ryggen kröktes, pulsen steg och ögonen var tomma
”julia, jag såg dig häromdagen, du var som en vissen blomma”
”ah, okej, jag har varit väldigt trött” svarade jag och då så frågade min bekant mig medan jag vaggade slött ”är det sant? på grund av din jetlag?”
”ah, ja precis, det var en väldigt svår väg”
”jag hoppas inte din resa var densamma, var det inte skönt att få vara där helt ifred och ensamma?”
”ja, det var det, för det är vi ABSOLUT INTE HÄR!”
”ja, vad härligt, säg mig julia, är du kär?”
”ja, så HIMLA KÄR EN NÅGONSIN KAN BLI, även fast han håller mig i ett fast grepp och kan tendera att bli lite ganska knäpp och tenderar att vara lite instabil”
”nej men han ser ju ändå ut att vara väldigt fin! jag såg er instagram, han verkar va en riktig man, jag tror han bara bryr sig om sin kvinna”
snälla berätta inte för nån men hon såg inte hur tårarna började rinna
hon såg inte att jag sakta suddades ut och började försvinna
jag log lite matt
gav respons med ett trött skratt
sedan skiljdes vi åt
jag hann inte krypa ihop i gråt
förrän han stod bakom mig igen
han stod bakom mig igen
han var där bakom mig igen

HJÄLP MIG
HJÄLP MIG NÅGON
HJÄLP MIG NÅGON VI STÅR JU FÖRFAN DÄR MITT PÅ DAN BLAND ALLT FOLK SER NI INTE ATT NÅGONTING INTE ÄR SOM DET SKA
KLOCKAN ÄR TOLV PÅ DAGEN
ÄR DET ENDA NI SER PHOTOSHOPPADE LEENDEN PÅ INSTAGRAM OCH FACERAPADE STATUSAR
FACERAPADE STATUSAR OM FALSKA ENDORFINER
ÄR DET KÄRLEK FÖR ER
TAR DET STOPP EFTER DET
MEN HJÄLP MIG FÖRFAN
JAG VILL INTE TA BUSS 666
JAG SKAVER JAG VILL HEM JAG ÄR SVAG JAG ÄR HUNGRIG SER NI INTE ALLA MÄRKEN
HAN FÖR BORT MIG NU
NU ÄR DET FÖR SENT
NU ÄR JAG OBJEKTIFIERAD
NU ÄR JAG EN ÄGODEL
OCH DET SOM FÖR ER VERKAR SÅ JÄVLA RÄTT
UNDRAR JAG KRING ÄNNU IDAG
VAD SOM KUNDE GÅ SÅ FÖRBANNAT ÄCKLIGT JÄVLA SNETT

du letade dig ut
du letade dig ut och lämnade efter dig ett sprucket liv jag inte ville ha
masken åt upp sitt äpple och kvar var bara ett förtvinat skrutt
bara att masken var mer rutten än skruttet i sig

du besudlade och förorenade den luft jag hade kvar
kylan trängde sig på genom sprickorna som vidgades för varje dag
befriad
inte fri låg jag nu bland högar med papper som växte och försökte mig på att bli hel
någonting hade gått sönder och jag undrar var det var som gick jävla fel
som gick så jävla fel
som gick
så
fel

jag kramar om den slitna åsnan som står och trampar i sin egen avföring och snart ska slaktas
jag gråter, nej, jag tjuter och kramar om den hårdare när jag ser dess skrämda men samtidigt kusligt tomma ögon men butiksägarna stirrar oförstående på mig och på varandra
de frågar min mamma om vad som händer med mig och varför jag gråter för EN JÄVLA ÅSNA

jag kramar om den röda hinken som är full med vatten och tittar ner på fisken men ser plötsligt att den guppar runt på ytan med öppen mun
jag blir inte ens ledsen denna gång – jag bara suckar
INGEN FISK ÖVERLEVER DEN FYRTIO MINUTERS LÅNGA RESAN på bussen till slussen
försöker om och om igen – häller i sand och sjögräs som i ett RIKTIGT HAV men ingenting hjälper - de simmar först runt panikslaget men när det enda jag uppfattar är snabba rörelser runt runt runt så tänds bara ett hopp om att denna kanske överlever
men de kolar alltid av efter tjugo minuter

jag kramar om kartongen en sista gång innan min pappa klumpigt slänger ner den i den nygrävda gropen i gården
STACKARS FÅGEL tänker jag och snyftar till
den får i varje fall sällskap av min fantasi om att få ha en egen vän med vingar