Riktigt namn:
Simon Misanthrope Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Inte valt
Intresse:
Slåss
Bor:
Inte valt
Politik:
Kommunist
Dricker:
Inte valt
Musikstil:
Hardcore
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2009-01-19
Häromkvällen satt jag på en "brat-bar" på avenyn.
Då kommer det fram en kostymklädd kille med backslick och frågar mig något om mina tatueringar.
Min första tanke var att han skulle vara en översittare och dryga sig, men samtalet tog en helt ny vändning.
Han: "Gillar du typ hardcore och sånt?"
Jag: "öööh, jaaa...?"
"Fan vad grymt, jag var i scenen på Refused-tiden. Lever straight edge än?"
"Jodå, hardcore börjar växa igen"
"Härligt! Jag var edge förr, men nu har jag ett tråkigt kontors-jobb som jag hatar. Men förra året gick jag på Raised Fist i smyg och drack Ramlösa"
Sen gjorde han X-up och gick.
Jag kan inte förklara med ord hur varm i hjärtat jag blev.
I helgen hörde jag en historia om någons kompis som jobbade på Carlings.
Varje dag kom det in en kille som gick in i provhytten med kläder och tog kort på sig själv i olika outfits, utan att någonsin köpa något. Och varje dag la han upp bilderna på sin modeblogg som "dagens outfit".
"Det som skiljer sig mest mellan min
egen tro och anarkismen är tron på
mänskligheten. Om jag inte
missminner mig så har anarkismen
en relativt positiv syn på
mänskligheten. Min syn på
mänskligheten och huruvida hon
föds god eller ond är närmast anti-
kristen. Samtidigt som jag inte direkt
tror på ont och gott - en smärre
önskan - så tror och vet jag att
människan är den felande och
avvikande länken i evolutionen. Vi är
blott en misslyckad mutation; födda
med en fruktansvärd förbannelse.
Enda sättet är att vi dör. Vi måste det.
Vi lever inte i balans med något annat
på den här planeten. Inget djur, inte
ens planeten själv. Det är som om vi
vore utomjordingar. Vi är inget
däggdjur - vi är en sjukdom."
Jag målar lite då och då. Jag gör inte så mycket väsen av det.
Men jag funderar på att börja ta tag i det.
Alla dessa långa ensamma nätter kan jag förvandla till något konstruktivt. Något som jag kan kladda bort en gnutta hat med.
Jag älskar minimalism och enkelheten fascinerar mig.
Så ge mig lite snabb kritik på det jag målade inatt.
Varför krävs det så mycket för att få använda ordet älskar,
medans man får slänga ordet hatar till höger och vänster hur man vill utan att någon höjer på ögonbrynen?
Jag har inte varit i min hemstad, den lilla hålan Hagfors, på ganska länge. Men idag fick jag höra att det har blivit en trend bland ungdomarna där att leka schtekare (dvs. låtsas vara rik).
De "vaskar" på krogen för den ynkliga lön de tjänar ihop i järnverket, eller i vissa fall för sitt socialbidrag.
En kille har tydligen sponsrat det lokala hockeylaget med många tusenlappar, enbart för att få sitt namn på deras lagtröjor.
Har vi kommit så långt att det är pinsamt att erkänna att man tillhör en lägre klass? Det gör mig oroad. För dagens ungdomar går och röstar blått pga att de inte vill bli betraktade som vitt slödder.
Hur i hela fridens namn ska vi få ett jämställt samhälle när folk skäms för att tjäna mindre pengar än andra?
Men det som oroar mig mest är att många som i själen är röda struntar i att rösta helt, medans det är prestigefyllt att gå till vallokalerna om man röstar blått.
Jag själv går med näsan i vädret. Men inte för att jag tycker mig vara förmer än andra. Utan för att jag är stolt över det jag är.
Det är lite smålustigt när folk försöker visa sin intelligens genom att använda överdrivet krångliga synonymer till ord som i själva verket är långt lättare att förklara. Eller att använda en skrift-svenska som var förlegad redan på medeltiden.
Kan ni inte formulera er på ett bra sätt utan att vara show-offs så kanske ni inte ska skriva något alls.
Ni tycker att ni är skitiga punks, men letar efter ett ljud som är cleanare än Enrique Iglesias.
Era öron är döva för de vackraste texterna, för att allt ni bryr er om är att träffa höga toner.
Ni säger er hata pop-industrin, när ni i själva verket tar del av den.
