rattsafts blogg

Alla känner säkert till sagan om Den lilla sjöjungfrun. Den riktiga sagan. Inte Disneys idiotiska ruinerande skitversion.
Nej, den riktiga är... något annorlunda.
Och är den vackraste, men ändå sorgligaste berättelsen som finns.
Och...
Den handlar om mig.
Även fast mycket inte har hänt ännu, och jag befinner mig i den "lyckliga" delen av sagan, så har vet jag ändå att samma slut väntar mig.
Nedanför ser ni en fantastisk underbar film.
Det Ryssland som har filmatiserat denna hjärtskärande saga.
Snälla... jag ber er... se den.
Se den nu.
Den kan kosta en och annan tår kanske, men det är det värt.
Ni kommer inte att ångra er.
Och innan ni börjar se... så ska ni tänka...
att sjöjungfrun är jag.

Lägg ner alla vapen, lägg ifrån dig krutet.
Kriget är över.
Från spader till klöver.
Detta blir det triumferande slutet.

Det händer aldrig mer, det är förevigt förflutet.
Men ändå finns det kvar, det som jag behöver.
Minnen, fantasier och drömmar mig söver.
Man kan inte ändra det som i Tidens Bok är gjutet.

Jag vandrar längre och längre bort.
Från det tid som var så lång, men ändå så rysligt kort.
Men jag minns ändå varje dag.

Vi är en egen ras, en egen sort.
Som inte tillhör dagens lort.
Jag glömmer aldrig det du sa.

Låt oss följa denna väg och se vart den tar oss.

Alltsedan hon var liten, hade hon alltid fått höra att hon var annorlunda.
Att hon skilde sig totalt från andra ”vanliga” barn.
Hon såg saker som ingen annan såg, hon hörde saker som ingen annan hörde, hon kände saker som ingen annan kände… Hon kunde ibland t.o.m. känna okända lukter, lukter som inte kom från den här världen.
Hon mindes en gång, när hon var tre, hur hon låg i sin säng, och hur den där välkända kvinnan som hon skulle kalla ”mamma” grät och höll henne i handen, medan en konstig man i vit rock och rött kors på något underligt sätt undersökte henne med något konstigt föremål. Sedan hade hon hört hur mannen och kvinnan viskade med varandra, och kvinnan grät ännu mera. Hon hörde inte allt de sa, men hon hade uppfattat ”väldigt svår sjukdom… obotlig… psykos… kanske schizofren... epilepsi… definitivt Grande Malle…” Sedan hade den underlige mannen gått.
Sedan hade den där känslan kommit tillbaka igen. Känslan då man bara vill skrika, hela världen snurrar och man ser blod och fiender överallt… när man bara vill springa långt, långt bort och fly från alla skrik och bara sjunka ner i marken och dö. Ljus flimrar framför ögonen och världen är som ett splittrat pussel, en labyrint av konstiga ljud utan slut. Och sedan kramp. Flera timmars förvriden kramp och smärta.
Alla kallade henne för ”Anne”. Hon visste inte vad det betydde eftersom språket alla runt omkring henne pratade var totalt okänt för henne. Hon pratade ett annat språk, men ingen förstod henne… Bara rösterna i hennes huvud kunde svara henne… Bara barnen vid hennes säng om natten log och förstod, de barn som mamma-kvinnan kallade för ”skuggor.”
Hon hade inga vänner, och hon ville inte ha några heller.
Hon mindes när hon skulle gå till lekplatsen med mamma-kvinnan. Det hade blivit tyst när hon kommit, och alla andra mamma-kvinnor kramade om sina barn och viskade oroligt något till dem. Sedan hade barnen hade skrattat åt hennes sätt att gå, och de hade slängt småsten på henne när hon ramlat ihop på marken i ett krampanfall. Då hade världen snurrat och hon hade hallucinerat… hon såg hur en stor flodvåg med blod sköljde undan allt… alla gungorna, klätterställningarna, sandlådorna, mamma-kvinnorna, träden... Men barnen växte och blev stora, de stod kvar trots blodet, och skrattade med hesa kraxande skratt… Då kom mamma-kvinnan springande och lyfte upp henne i sin famn, och sprang hem… Barnens skratt hade ekat i hennes huvud flera dagar efteråt…
Sedan dess hade Anne aldrig mera varit på lekplatsen.
***
Det var vinter.
Den enda fönstergluggen i Annes lilla rum var helt igenfrostad. Skuggbarnen hade berättat att det var vinterns kung, Kung Bore själv, som hade tagit sina färger av is och snö, och målat på fönsterglaset. Ibland kunde man till och med höra honom knacka lätt på fönstergluggen.
Anne låg i sin säng och sjöng stillsamt för sig själv, och hon njöt av det lugnet som hon för en gångs skull kände. Hon hörde vinden dåna ute. Det var säkert Kung Bore som skrek av vrede. Eller var det kanske så att han frös och ville in? Han kanske ville värma sig vid deras kakelugn som var så varm… Anne visste inte riktigt.
Rummet var mörkt, och fyllt med sönderrivna gossedjur. Det stora mahognyskåpet var fyllt med märken, och ena skåpdörren höll på att gå ur led. Anne mindes när hon en gång hade suttit i skåpet i en hel vecka och bara gråtit där. Hon hade ristat in nya ord där som hon lärt sig av gubben som bodde under golvet, med en glasskärva från den nu sönderslagna spegeln i rummet. I byrålådan hade hon sin stora samling av döda kackerlackor och andra skalbaggar som hon hittat bland dammet. Sängen var stor, och hade draperier som man kunde dra för. Men dem hade hon rivit sönder, för det kändes som om man höll henne fången.
Som i det lilla vita rummet i det ”Döda, vita huset…”
Anne drog efter andan och rös bara av att tänka på det. Hon slog undan den tanken, och grävde sig djupare ned bland de mjuka, lappade filtarna. Det var kallt.
Plötsligt hörde hon hur dörren öppnades. Anne höll för öronen för att slippa höra det hjärtskärande gnisslet.
Mamma-kvinnan kom in. Hon log och plockade upp Anne ur sängen.
”God Jul!” sa Mamma-kvinnan och kramade henne.
God Jul? Vad betydde det?
Mamma-kvinnan gick bort till byrålådan och dragit fram en bunt med kläder, och hjälpte nu Anne att klä sig. Vita strumpbyxor, svarta skor med vackra gulspännen, en rödrutig klänning med ett litet svart läderbälte, håret sattes upp i en tofs, och i hennes hår knöts också en stor röd rosett. Anne visste att det var hennes finkläder, så det skulle nog ske något speciellt den dagen.
Hon såg på sig själv i den sönderslagna spegeln. Sju stycken Anne blickade tillbaka. Hon hade orange-brunt böljande hår och matta, gråa ögon. På ena kinden hade hon ett litet ärr, och på halsen hade hon en bortpillad sårskorpa där blodet ännu inte riktigt hade torkat. Hennes näsa var stor, och munnen var liten. Ögonbrynen var tunna och det såg ut som om kinderna var uppblåsta, som en grodas. Hon var absolut inte vacker.
Mamma-kvinnan tog henne i handen och de gick ner för den vita trätrappan. Det knarrade hemtrevligt, som det alltid gjorde.
Nere i köket satt ”bror” vid köksbordet och tittade drömmande ut genom fönstret. Han fingrade stilla på glaset, och log för sig själv. Hans intensiva blåa ögon lyste.
”Robert? Har du ätit klart?”
Han hoppade till som om någon väckt honom ur en dröm.
”Va… ja … ja det har jag” svarade han en smula förvirrat.
Mamma-kvinnan smålog.
”Akta dig så att du inte går vilse i dagdrömmarnas värld!” sa hon skrattande medan hon satte Anne på en stol med fårskinnsfällar, och ställde fram ett fat med nybakade pannkakor. Hon gav henne kniv och gaffel, och hjälpte henne att äta.
Brasan knastrade, klockan tickade… En fluga surrade vid den tända oljelampan på bordet.
Anne ville inte äta mer. Hennes mun var alldeles kladdig av sylten, och hon hade mosat en pannkaka på bordet. Mamma-kvinnan ville köra in en ny pannkaksbit i hennes mun, men Anne tog tag i gaffeln och slängde iväg tvärs över rummet. Den höll på att träffa vägguret.
Bror tog henne i handen och viskade något om att hon skulle äta. Hans blåa ögon kändes lugnande, men hon ville ändå inte.
Klockan tickade. Brasan knastrade. Flugan surrade. Vinden tjöt. Snön yrde.
Plötsligt kändes det som om man hade satt ihop allt detta till en tavla, och hällt vatten på den. Alltting smetades ihop till en kletig sörja. Allt snurrade. Hon föll.
Klockan tickade, och visade kvart över fyra på dagen.
***
Anne vaknade av den friska iskalla vinden som blåste henne i ansiktet, och ljudet av små klingrande bjällror. Hon hörde det rytmiska klapprandet av hästhovar, och snön riktigt yrde omkring henne. I farten så fastande stora fluffiga snöflingor i hennes ögonfransar och flög in i hennes näsa. De såg ut som stora fjärilar av kristall. Vinden blåste med så mycket snö, att hon knappt kunde se framför sig. Med svårighet lyckades hon urskilja en kusk framför sig, som då och då klatschade till två till synes gråa hästar. Hon kände att Mamma-kvinnan höll hårt i hennes hand.
Anne var nerbäddad i en björnskinnsfäll, som fick henne att se ut som en mörkbrun tjock potatis. Hon hörde Brors skratt bredvid sig. Hon kunde inte avgöra om det var åt henne som han skrattade, eller om det var för farten.
Det gick verkligen undan. Det tycktes som om hastigheten bara blev högre, och de riktigt flög fram. Släden svängde hit och dit, upp och ner, och skumpade till riktigt rejält ibland.
Några granar flimrade till bland det vita yret, vilket avslöjade att de befann sig i en skog. Plötsligt så råkade hästarna stöta till en gran, så att en kaskad av små och vassa snöflingor borrade sig ner i Annes ansikte. Hon borstade av det så gott det gick, och drog upp sin stora halsduk så att bara hennes ögonspringor syntes.
Plötsligt for en liten kanin över vägen. Som en vit pil. Anne lutade sig förstjust fram för att försöka urskilja den i villervallan. Vinden blåste henne hårt i ansiktet.
”Kung Bore blåser på mig…” tänkte hon.
Anne såg bara ett krig av vita snöflingor. Ingen kanin.
När hon skulle luta sig tillbaka, så kände hon hur vinden tog tag i hennes mössa, och brutalt slet av den. Anne skrek till och viftade med armarna. Hon famlade desperat med händerna ovanför sitt huvud, men kände ingenting. Bara snö, snö, snö… Hon tittade över axeln. På bråkdelen av en sekund så kunde hon urskilja en svart prick på vägen bakom henne, och sedan var den borta. Det fanns ingen hon kunde göra, så hon vände sig om igen.
Kaninen skuttade fram till mössan och nosade nyfiket på den. När den förstod att den inte skulle hitta någon mat där, så fnös den till och skuttade åter iväg som om ingenting hade hänt.
Bjällrornas klang dog sakta bort.
Men snön fortsatte att dansa sin sällsamma, yrvakna dans.
Och snart syntes mössan inte mer, utan låg djupt nedbäddad i vinterns vita mjuka, men kalla matta.
***
Släden stannade framför ett hus. Ett stort, nästan större än deras eget. Ljus lyste i fönstren, och en man hjälpte dem ner från släden. Han lyfte ner Anne på marken, och snön räckte henne ända till midjan. Mamma-kvinnan bytte snabbt några vänliga tacksamhetsord med honom, och tog sedan Anne i handen. De traskade iväg mot huset.
Anne tittade sig om efter Bror. Han hade tydligen redan gått iväg till huset, och stod nu vid dörren. Han bet nervöst på underläppen och såg sig oroligt omkring. Sedan öppnade han dörren och slank in.
Mamma-kvinnan och Anne skyndade sig efter. De gick upp för några hala trappsteg till verandan, där Mamma-kvinnan hjälpte henne att borsta av sina skor. Sedan borstade hon av sina egna och de öppnade dörren.
Hallen var ljus, och fullproppad med skor, kängor, kappor, jackor, rockar, halsdukar, hattar och mössor… En hel hög låg till och med på golvet, och allt påminde och en brokig myrstack av kläder. Mamma-kvinna tog av Annes stora björnskinnsfäll, halsduk, hennes vantar och kappa. Åter såg Anne ut som vanligt, och hon borstade av sin klänning från några enstaka halvsmälta snöflingor som hade lyckats få fäste där.
Plötsligt kom värdinnan in. Hon stapplade sig högdraget fram och lyfte sitt huvud till en sådan grad, att det såg ut som om hennes näsa pekade rakt upp i taket. Hon gick nonchalant förbi Anne som om hon inte fanns, och snörpte sedan på munnen. Värdinnan vände sig mot Mamma-kvinnan och försökte sig på ett leende.
”God kväll, Mrs Buckell, mycket trevligt att se er här på min julfest.” sa hon och försökte låta så gästvänlig som möjligt, vilket resulterade med att hon bara såg ännu högdragnare och snobbigare ut. Hon var noga med att betona orden min julfest. Hon skakade hand med Mamma-kvinnan.
”Ånej, äran står helt och fullt på min sida.” svarade hon vänligt, ”Detta är min dotter, Anne.”
Först nu gick Annes existens upp för värdinnan och hon vände sig om. Anne neg fint som hon lärt sig göra, och log. Värdinnan granskade Anne långsamt från topp till tå, och värdinnans leende förvreds i en grimas av ogillande avsmak.
”Jaså, så detta är ert barn… så trevligt…” sa hon kallt. Hon fnös. ”Är det hon som har den där sjukdomen… Vad var det nu igen… Psykos? Grand Malle?”
”Vi kanske inte ska tala om det just nu…” sa Mamma-kvinnan och tog Anne i handen. Hon hade nu samma hårda röst som värdinnan.
”Jaha. Ni har nog rätt. När jag nu har arrangerat en fest och bjudit in er, så kanske jag inte ska tala om era problem. Om ni har klätt av er så kan ni komma in och sätta er vid bordet.” svarade värdinnan och skulle precis vända på klacken, då hon stannade upp och la till:
”Jag ville också bara påpeka, att när er… dotter skriker, så hörs det ända hit. Det är väldigt störande.” Sedan försvann hon ut genom dörren och in till de andra gästerna.
Anne förstod inte det vanliga språket, det var okänt för henne. Hon kunde bara skuggbarnens språk. Men ändå så förstod hon, att någon återigen hade talat illa om henne.
Varför blev hon så hatad och dåligt behandlad bara för att hon var ”annorlunda”?
***
Även om julbordet var lika stort som tre släden tillsammans, så kunde Anne ändå inte förstå hur så mycket mat kunde få plats på ett enda ställe. Det var som en ändlös djungel av bara mat… Korv, fläsk, glögg, skinka, ost, fisk, pajer, såser… Anne gick längs bordet och häpnade över alla fantastiska rätter hon såg... Ett suktat vattenfall bildades i hennes mun. På ett fat låg massor av blodröda äpplen. Anne ville gärna ta ett, men Mamma-kvinnan hade gestikulerat för henne att man inte fick äta förrän alla andra gäster hade kommit.
Plötsligt stötte Anne på ett grishuvud. Det var enormt, och det pryddes med många vackra mönster. I dess mun satt ett äpple. Anne kände hur hon ryggade tillbaka, för hur fint det än var så kändes det ändå hotfullt… Tänk om grisen hade ont? Den såg så stilla ut… Hon rörde försiktigt vid grisens tryne, men grisen rörde sig inte en millimeter. Dess ögon stirrade tomt på henne. Anne rös och skyndade sig därifrån.
Anne stannade för att betrakta en skål med pepparkakor i alla möjliga former och glasyrmönster…
…då hon plötsligt hörde Brors röst.
Anne tittade sig ivrigt omkring. Oj, så mycket hon hade att berätta för honom! Speciellt om den där pepparkakan som såg ut som en kanin, den kanin hon sett idag… Eller den lustige tomten som hängde på dem lilla söta granen!
Men var var han?
Brors röst hördes igen, ifrån korridoren. Anne hade blivit strängt tillvisad att inte gå in dit, men för stunden hade hon glömt det, så hon öppnade dörren och slank in.
Anne tittade sig omkring. Den röda mattan på golvet tycktes oändlig, väggarna var vita, och åt vilket håll hon är tittade, så såg hon bara dörrar. Ingen Bror. Hon lyssnade intensivt.
Ja, där var hans röst igen, men den här gången så svarade en annan röst… en okänd flickröst…
Anne skyndade sig till det rum ljudet kom ifrån, och gläntade försiktigt på dörren.
Ja, där var Bror, med sina vattenkammade bruna lockar och blåa ögon, men han stod och pratade med en flicka…
Hon var i hans ålder, men kortare. Hennes blonda honungsgula hår föll i stora korkskruvar nerför ryggen och axlarna. Hon hade på sig en röd klänning, som räckte till knäna, och svarta små skor. Hon log så att de bländvita tänderna syntes, som blodröd läppstiftskonturerad vit snö, och hennes grön-bruna ögon lyste, de med… precis som Brors ögon lyste nu och i morse…
”Robert, jag är så lycklig att du kom!” sa hon, och hennes ögon lyste ännu mer intensivt.
”Jag skulle kunna missa min mors begravning för att kunna möta dig!” svarade han och fattade hennes ena hand.
”Det menar du väl inte?” utbrast hon lyckligt.
”Jag menar det med hela mitt hjärta, allt för dig, Amanda.”
Anne rynkade på pannan. Hon kände inte igen den lugne, snälle Bror längre… Han var som förtrollad…
”Kom!” sa Amanda och drog med sig honom bort till fönstret.
”Ser du vad vi står under?” viskade hon förväntansfullt.
Anne rynkade återigen på pannan så att det blev dubbla veck i hennes panna.
Ett rött band som var knutet kring en torr gammal kvist?! Som dessutom hängde i taket? Vad var det för märkvärdigt påhitt? Och varför stod Bror och den där flickan under den för?
”Misteln!” viskade han. Det såg nu ut som om det brann en eld innanför hans ögon.
Han böjde sig ned och flickan blundade. Sedan pressade de sina läppar mot varandra och kramades. De tryckte sig närmare och närmare varan… Och kyssen blev intensivare och intensivare…
Anne stängde snabbt dörren och snubblade snyftande där ifrån… vad hade hänt med Bror?
Hon kände inte igen honom.
Anne öppnade dörren som ledde till julbordet, och tassade in. Hon skyndade sig bort, då plötsligt kände en klolik hand gripa tag i hennes arm.
”Och vem har gett dig tillåtelse att gå in dit?” fräste värdinnan. Hennes höklika ögon borrade sig fast i Anne. Höken hade fångat sitt byte.
Anne svarade inte.
”Hör du inte vad jag säger?! Svara nu genast!”
Anne gurglade fram några obegripliga ord. På det språk hon lärt sig av skuggbarnen, och gubben under golvet. Skulle värdinnan förstå?
Värdinnan skakade ogillande på huvudet, och Anne kände hur greppet hårdnade. Hon drogs iväg till bordet, och slängdes på en stol.
”Sitt där nu, och var tyst!” – fräste värdinnan, nu som en ilsken irriterad katt som inte fått sin mjölk.
Gästernas prat avtog sakta, och fick ett abrupt slut när värdinnan lätt slog en liten tesked mot sitt glas. Hon skulle hålla tal.
Medan värdinnan babblade på, så kände Anne hur känslorna kokade inom henne. Hon ville hem. Bort från höken… bort från grishuvudet… och att Bror skulle bli som vanlig igen.
Anne plockade upp kniven vid sin tallrik, och pressade den mot porslinsytan. Sedan drog hon den sakta ner. Ett hjärtskärande gnissel genomborrade rummet, och alla höll för öronen, inklusive värdinnan. Anne kände ett skrik bubbla upp i strupen, men lyckades kväva det. Kväva allt. Kväva sitt liv.
Som tydligen bara var en börda för alla andra.
Plötsligt kände hon Mamma-kvinnans hand på sin. Anne slutade och la ifrån sig kniven.
Värdinnan stirrade ilsket åt deras håll. Gästerna mumlade oroligt med varandra.
”Schizofren… galen… schizofren… från vettet…”
Hon stampade till med foten, och mumlet upphörde. Sedan fortsatte hon.
Mamma-kvinnan tryckte Annes hand.
”Snart får vi äta mat…” viskade hon till henne.
Efter en evighet, men ändå efter fem minuter, så fick man äntligen ta mat.
Anne ville inte. Hon gömde ansiktet i händerna. Hennes tufsiga hår la sig i tovor runt henne.
Återigen var hon i labyrinten inom sig. Hon ropade på hjälp, men ingen svarade. Allt var svart.
Hon kände att Mamma-kvinnan försökte tvinga i henne någonting. En fläskbit. Anne ville inte.
Hon ville hem. Till sin säng. Till den stora, lila hunden under hennes säng som brukade ge henne apelsiner.
Anne snyftade till.
Hon hörde hur alla runt omkring henne åt. Samtalade glatt. Skålade. Skrattade. Alla var glada. Ingen brydde sig väl om en galen flickunge som hade psykos? Det var hennes egna problem.
Ibland kunde någon vända sig om, flina mot henne och lämna en hånfull kommentar.
Hon var ”annorlunda.” Mindre värd. Något att skratta åt.
Vad hade hon gjort för fel?
Hon hörde ett våldsamt skratt bredvid sig. Hysteriskt, vänt mot henne.
”Schizofren: ’Jag hittar inte hem!”
Person: ’Ojdå, var bor du då?’
Schizofren: ’I mig själv.’
Person: ’Jaså, var är du vilse då?’
Schizofren: ’I mig själv!”
Skrattet blev ohejdbart, som en galnings…
Då orkade Anne inte mera. Ilskan tog överhanden.
Anne sprang up på bordet. Hon trampade sönder flera rätter och tallrikar. Hon skrek, och slängde av duken, med rätter, mat tallrikar bestick ljus och allt… Hon skrek igen och slängde stolen framför sig. Den träffade granen, vars grenar flög åt alla håll. Den lustige tomten föll ner på golvet, och dess små knappögon tindrade.
Anne rev ner vilt runt omkring sig, som om hon försökte bryta sig ur en bur. Allt gick sönder och klirade runt omkring henne.
Hon uthärdade inte mer.
Alla gäster samlades förskräckt i en hop och de vågade inte ens andas.
Anne gick fram mot den, på skakiga ben, och snyftade våldsamt. Sedan bröt hon ut i tårar.
”Flickan gråter blod…” flämtade någon förskräckt. Hopen drog efter andan.
De såg nu, att det inte rann ner tårar för flickans kind, utan blod… Enorma bloddroppar av hat.
Blod av sorg och ilska.
Anne skrek en sista gång, slängde en trästol på marken så hårt hon kunde, och hoppade sedan ut genom fönstret. Det splittrades i tusen små glasbitar. Det såg ut som om hade hoppat ner i en sjö… det glasklara vattnet flög åt alla håll… miljontals små vattendroppar…
Anne snubblade sig fram hals över huvud. Förbi släden… förbi vägen… in i skogen…
Bort från alla…
Bort till ensamheten.
Anne sprang länge. Månen tindrade ovanför henne. Den gav henne mod och styrka. Hon ville springa för evigt…
Men till slut så orkade Anne inte mer.
Hon sjönk ihop i en snödriva, och grät. Hon frös inte, blodet som rann från alla hennes köttiga sår värmde henne. Hennes klänning var bara en enda reva, och likaså strumpbyxorna och allt annat. Hon var plötsligt en blodig sönderriven docka.
Som ingen behövde.
Hon skulle inte följa sina blodiga spår tillbaka. Hon skulle dö här. Blodig snö… Det skulle vara allt som var kvar av henne.
Snöflingorna dalade långsamt ner. Den här gången som förtorkade döda fjärilar.
Vinden sjöng en sorgsen vaggvisa. Träden grät, som Anne. Vaggvisan var för henne, och den skulle höras för evigt. För hon skulle aldrig vakna igen.
Anne la sig ner i snön. Stjärnorna tindrade ovanför henne.
När en stjärna dör, så blir den till en snöflinga, som tyst och sorgset dalar ner från himlen.
Men ingen kan begrava den.
Ingen skulle begrava henne.
Anne kände hur livet långsamt sipprade ur henne. Hon föll ner i en svart grop utan ände… Var detta slutet?
När hon föll i gropen, så hörde hon plötsligt en välbekant röst. Den lät orolig.
”Bror!” ville hon ropa, men det gick inte. Han skulle hitta hennes kropp, men inte hennes själ.
Anne kände hur hon blev varm, och hur hon blev upplyft av starka armar.
Men hon hittade inte ut ur labyrinten.
Sedan bars hon iväg.
Stjärnorna tindrade, och speglades sig själva i hennes blod.

Nu är det bråk mellan mamma och pappa igen.
Mamma skriker som en galning och gråter.
Pappa slår henne.
Mamma klöser honom i ansiktet och skriker mer.
Nu kommer grannarna.
De undrar vad som står på.
Någon kommer och klappar mig på axeln och säger att allt är bra nu.
Jag blundar.
Sticker någon annanstans.
Bort från detta bråk.
Åh.

Okej. Nu måste jag vara glad.
Seså.
Le.
Men le då!
*Drar upp mungiporna med fingrarna.*
Så.
Duktigt.
Nu måste jag känna glädje inom mig.
Trallallallaa, fåglarna kvittrar och det är varmt! Allting är bra! Trallalla!
Det får duga.
Och njut nu.
NJUT!
MEN NJUT DÅ!!!
NJUT!
Njut!
Njut.
Njut...
Medan jag kan.
Medan mitt liv ännu inte är förstört igen.
Snälla.
Jag måste vara tacksam.
Allt är ju bra...
Vad är det som fattas...
Åh...
Bli glad då.

Pappa är full igen, som vanligt.
Och han snackar massor av strunt och nonsens.
Jag säger till honom att hålla käften.
Han lyssnar inte.
Då blir jag sur.
Jag stoppar in en duk i munnen på honom.
Då biter han mig hårt i fingret.
Det gör ont.
Aj.

Jag är helt galen i klassisk musik.
Det är i princip den enda musiken som jag lyssnar på, och jag älskar den obeskrivligt mycket.
Min favoritkompositör (och bror, bästa vän, rentav Gud) är förstås Wolfgang Amadeus Mozart.
Men...
Så finns det en rad av andra fantastiska geniala kompositörer.
Som till exempel Edvard Grieg.
Hans musik är vacker, trollbindande och magisk.
Han fångar den gudomliga naturen i sin musik, och gör det på ett rysligt bra sätt.
Han skrev också mycket nordisk folkmusik, eftersom han verkligen älskade sitt fina hemland Norge.
Och han lyckas (eller lyckades passar nog bättre) verkligen.
Hans mest kända verk är nog "Peer Gynt".
Alla har nog hört "Morgonstämning", och så klart den gamla favoriten "Bergakungens Sal".
Att lyssna på Grieg är verkligen fantastiskt.
Speciellt ute i naturen...
Eller när man är förtvivlad och behöver tröst, eftersom hans musik på något sätt känns väldigt förstålig.
Men den kan dock ge ångest, om man verkligen är deprimerad.
Här har jag i alla fall valt ut några av hans bästa verk, som bara måste höras:


Andra satsen i hans enda pianokonsert. Gudomligt vacker.


"The Last Spring", den sista våren. Förmodligen en av historiens mest sorgligaste och finaste musikstycken någonsin.


Nocturne. Det betyder kvällsstycke. Och just detta handlar om naturen, på natten. Lyssna och njut.


Bröllopsdag på Troldhauhgen! :) Ett väldigt glatt stycke som får en att börja vilja dansa!


Och slutligen, den gamla godingen som alla känner till, och som ät en av mina absoluta favoriter!
Varsågod, "Bergakungens Sal"!

Ja, som sagt så hatar jag min idiotiska fåniga rosa dagbok.
Den får mig att uppfattas som en helt annan person, som jag absolut inte är.
För det första så hatar jag omslaget.
En fånig brun tyghäst, vars utstickande man är dammig och sliten, och vars enda plastöga försvunnit. Bakgrunden är en töntig laxrosa färg, och den har ett lås och nycklar.
Nåväl att jag älskade den när jag var liten... men nu...
Hata.
Urtöntigt.

De första sidorna är från min åttaårsdag, och de är prydda med min krokiga barnsliga handstil och min då patetiska, men ändå väldigt gulliga, stavning.
Så håller det på, tills min skrivstil träder in.
Jag skriver att jag vill börja skriva ner mina känslor, och inte bara vad jag har gjort.
Haha, skratta på.
I alla fall.
Jag skriver om piano och min extremt stora kärlek till Mozart.
Sedan om hur min kärlek växer till en kanske något överdriven Mozartgalenskap.
Sedan min första depression.
Då sanningen om världens ondska nådde mig.
Jag gick bara i fyran, men skrev ändå om seriösa självmordsförsök.
Så länge var min dagbok faktiskt väldigt intressant...
Men.
Sedan förstörs allt, av min första omogna dagisförälskelse.
Strukturen, spänningen, och intensiteten faller.
Massor av meningslösa sidor om hur jag inte vågar fråga chans.
Bara dumt.
Så jag valde att bränna upp skiten.

Sedan så kom han.
Kärleken till honom.
När man ska försöka beskriva den känslan med papper och penna, så blir man så överfylld av tankar och känslor, att pennan darrar till och sedan blir ifrånlagd.
Det går inte att skriva ner det.
Så min dagbok innehöll bara nykära och fåniga påhittade berättelser, och jag skrev hans namn helt utåthelvete.
Jag skrev ingenting om vad som hände.
Inte ett enda minne finns nerskrivet.
Bara töntiga wanna-be goth texter.

Det enda jag riktigt lyckats med var de tre sista sidorna.
Då jag beskrev anledningen till min depression (som jag numera kallar för "den stora black-outen") och vad som hände.
Och mitt hat mot dagboken. Ha!

Förut så endast drömde jag om de saker jag önskar mest av allt.
Jag drömde fantastiska fina drömmar, och dessutom kändes de extremt verkliga.
Och när det var som bäst...
så vaknade jag.
Först förstod jag ingenting, men slogs sedan av sanningen, och blev väldigt ledsen och besviken.
Så har det pågått, och jag är van.
Men, jag har också en väldigt speciell förmåga.
Jag kan drömma så kallade "framtidsdrömmar".
Jag leker inte spågumma eller övernaturlig, men det är faktiskt sant.
Om jag drömmer drömmar som känns för verkliga, och omgivningen ser ut som om den är av glas och det händer mycket, så är det just en framtidsdröm.
Och med hjälp av dem har jag förutspått allt från vilka som skulle komma till mitt kalas när jag var liten, och om jag skulle komma in på min skola eller ej.
Och jag drömde en ny framtidsdröm för några veckor sedan.
Och det var den verkligaste drömmen jag haft i hela mitt liv, och den finaste och mest underbara.
I slutet av drömmen så somnade jag, och när jag vaknade upp i "verkliga livet" så trodde jag att det var en dröm i drömmen. Så verklig var den...
Och jag blev hur besviken som helst.
Men.
Det verkar som om det trots allt var en framtidsdröm, eftersom det första som hände i den har inträffat.
Så... i sådana fall, så kan jag torka tårarna och bara vänta.

Morgonen efter att den drömlika fantastiska och underbara framtidssynen inträffade, så trodde jag som vanligt när jag vaknade att det bara hade varit en dröm.
Så då blev jag ledsen och irriterad.
Men när jag sedan steg upp och hittade min söndercrackade iphone, så log jag brett.
Det hade hänt.
Något jag önskat och längtat efter hur länge som helst, hade hänt.
Ett minne som alltid kommer att värma, och aldrig bli till grå aska.