Riktigt namn:
jh Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Straight
Intresse:
Kreativitet
Bor:
Med mamma
Politik:
Moderat
Dricker:
Nej!
Musikstil:
Annat
Klädstil:
Zooter
Medlem sedan:
2017-09-11
jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha
jag vill inte ge bort mitt egna, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha
Jag läste Andres Lokkos recension i Svenskan av Morrisseys nya.
Sågning, kan man säga. Högerextremistiskt konceptalbum, tror jag att nyckelbegreppet var.
En schvungig formulering, men den blev liksom hängande i intet.
Jag menar inte att formuleringen nödvändigtvis saknar grund.
Jag köpte Morrisseys album i förväg redan för några månader sedan, som jag brukar göra.
Jag kunde ladda ned det igår.
Jag kommer antagligen aldrig att lyssna på det, precis som vanligt de senaste knappa tio åren.
Jag köpte Morrisseys roman också.
Det skulle aldrig falla mig in att öppna den.
Han har helt enkelt blivit alldeles för trist.
Men man kan ju pynta lite ändå, för gamla tiders skull.
Kulturstöd, så att grabben har råd att fortsätta att känna sig ilsken och missförstådd i ståndsmässiga miljöer.
Alltså, det skulle inte förvåna mig om Lokko har rätt. Morrisseys politiska tirader, vänster eller höger, har alltid drivits mer av estetik, romantik och revanschism, än av något annat. Då kan man hamna var som helst.
Och nu har han hamnat alldeles fel, vad Lokko anbelangar.
Det är bara det att man inte får veta ett dugg om skivan.
