Tjej, 29 år. Bor i Norrköping, Östergötlands län. Är offline
x_SadTearx har inte lagt till några event än.
du försvann som inget...
du lämnade mig...
du sa att du hatade mig o lämnade mig...
jag kan se dig än idag...
men inte lika klart...
mina trårar faller ner...
för du är allt jag ser...
men varför försvann du??
varför börja du hata mig??
du gick ur min famn
du kom aldrig tillbaka
jag vill ha tillbaka min bäbis...
jag vill ha tillbaka dig....</3
dina flygande handlingar
har våldtagit mitt hjärta
de har piskat sönder mitt psyke
och nu säger du att du vill ha tillbaka mig?
dina ord har fuckat min hjärna
och allting som jag känner
du har bytt ut mitt blod mot spikar
dina ord, fina så fina ord
de har knullat sönder mina tankar
jag kunde inte annat än att ta emot
mot betongväggen jag nu mitt huvud bankar.
I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.
I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.
Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära:
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.
ps. Jag älskar dig <3
Håller ut min hand..pulsen slår så fort att jag hör den i mina öron.Lätta små fingrar försöker greppa dom..Jag famlar efter dom..får tag i ett litet grepp.Är livrädd att släppa..känner blodsmaken i munnen.jag är så rädd..det jag mest är rädd om i mitt livoch som inte får hända händer..jag sväljer och sväljer.Famlar, viskar, tröstar..Släpp mig inte för guds skull..jag klarar inte att dusläpper mig...händer det nåt mer dör jag..Det får inte hända mer..Baddar..tröstar...tjepar om..sväljer tårar...mardrömmen är sann.måste hålla igen..måste kämpa emot..Måste svälja alla tårar..för en sakär säkert..det onda får ALDRIG vinna dettakrig det är något jag inte överlever.så jag håller krampaktigt taget...du får inte glida iväg längre..jag måste kämpa att få ett bättre tag..Jag ger aldrig upp!!Det får inte du heller..ALDRIG!!<333
det börja med ett avsnitt av kampen mellan liv o död
jag kämpa varje dag för att få tillbaka min lifsglöd
huggits hit och dit, jag fick inte i mig näring
fick för mig massa saker, jag betydde ingenting
efter mera än ett halvår vart jag frisk ifrån skiten
men då kom det nya grejer så jag ramla ner i diket
ner till depression på en mycket hög nivå,
jag försökte ta mitt liv och ni försökte förstå
allting runt omkring mig fick mig att förlora hoppet,
att jag inte längre dög, fan det skrek ur hela kroppen
låg hemma i min säng, våga inte se på världen,
vad den hade gjort mot mig, den plockade isär mig
tillslut gick jag ut, för att va normal en dag
men allt som jag möttes av var blickar och slag
men värst var inte smärtan, värst var inte bråken
värst var den känslan av att ingen ville ha mig
att jag var ensam på jorden utan något stöd,
min mamma och pappa, det blev mitt leverbröd
det fanns inget annat som fick mig överleva
kampen mot en sjukdom som bara kritisera sig
jag är underskattad, har vart med om en hel del
jag har inte gjort nåt rätt, men samhället har gjort fel
dem gav mig inte stödet o allt jag skulle ha
endast tack vara mamma så lever jag idag
vad är detta för en värld? man kritiseras för man lever
ingen hjälper till, finns ingen jävel som ser en
jorden kommer att gå under om det fortsätter såhär
sträck ut en hjälpande hand, och hjälp till i vår värld
alla har vi mått skit och känt oss ensamma,
så släpp in lite kärlek och låt dem få stanna
när man väl har grävt ner sig är det svårt att ta sig samman,
klättrar steg efter steg, utan att tro på efter mamma
Förr eller senare råkar alla ut för ett tvärstopp. Det känns som att alla är ute efter dig. Ingen unnar dig framgång, utan det känns som att hela världen värkar dissa dig. När som helst kan man börja gråta, och bara hollywoods bästa plastkirurg kan få tillbaka ditt leende. Det är inte fel med lite uppnosig optimism, men självförtroendet som gör att man ser modig ut är oftast bara en mask. En riktigt modig människa vågar vara sig själv, och avstår för att skönhetsoperera näsan. Men en deppig dag kan kännas som om man flyter runt i en ocean av bekymmer. Tills du blir så deppig att du bara vill försvinna. Vad det än är, så är det garanterat nån där uppe som inte gillar dig. Men var stolt över den du är, kom ihåg att alltid skratta åt dig själv. Man är ju bara ung en gång, och inte gammal två gånger. Lev som att varje dag var den sista, för en dag kommer den.