100610

Jag kan inte sluta tänka på det.
På hur det kan ha gått till, på varför jag inte klarade att gå in i Attenborough.
Skolan har engagerat sig mer än jag trodde att någon skola skulle göra i en sak som den här,
inte nog med att de hissade upp flaggan på halvstång.
Dessutom tillägnades Linda en dans, i Attenborough stod ett fotografi, tänt ljus och kommentarer från vänner, rektorns avslutningstal handlade till stor del om Linda. Och det känns som att alla, oavsett om de kände Linda eller inte, brydde sig otroligt mycket mer än jag trodde att folk skulle göra när någonting sådant hände. Det här gör bara att jag känner ännu mer som jag gjort innan, sen jag började på Spånga gymnasium. Det är den bästa, finaste skolan jag gått på, någonsin.
Jag minns att i sexan, eller kanske sjuan, var det en tjej som slutat på den skolan jag gick på då som gick bort. Jag minns knappt vad hon hette, Eugenia kanske det kan ha varit. Jag tror att hon blev överkörd av en lastbil, eller någonting sådant. Hur som helst, skolan gjorde ingen stor sak av det. De hade någon kort minnesstund i aulan, sen var det bra med den saken, tyckte dem. Eventuellt hissades flaggan på halvstång även då, jag minns inte. Men det jag menar, det är att Spånga gymnasium engagerar sig så mycket mer än de behöver, så mycket mer än många andra skolor skulle gjort.
Jag kände inte Linda, men det känns ändå overkligt att hon är borta. Jag menar, jag såg henne ofta i skolan eftersom vi hade skåp på ungefär samma ställe och så.
En annan sak jag inte kan sluta tänka på är hennes familj. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att förlora en familjemedlem, speciellt när det hade kunnat undvikas.
Vila i frid, Linda. Och Rasmus också. Hoppas att ni har det bra där ni är nu.

Don't drink and drive, ppl.